Carina Lövgren sitter i soffan i sin lägenhet i Stockholm och försöker minnas när hon flyttade in.

– Vet du jag är så glömsk efter allting. Jag har tappat minnet mycket. Förut har jag kunnat ha hundra bollar i luften, men nu är det små lappar här och där. År och namn, ja, sådant man vill komma ihåg kan jag lätt glömma.

Hon hade bott i Sundsvall hela sitt liv fram till flytten, om det nu var 2017 eller 2018.

Hon flyttade för att kunna bli sambo med sin pojkvän, numera make, och det är hemma i Stockholm som hon i dag föredrar att tillbringa sin tid. Sundsvall undviker hon om hon kan.

– Åker jag dit passerar jag Sundsvall så fort jag kan så jag kan åka ut till familjegraven i Timrå där han ligger.

Nio skott

Det var i Sundsvall som hennes 28-årige son Phillip sköts ihjäl natten mot den 12 december 2019.

Gärningsmännen avlossade nio skott. De träffade bland annat i ryggen och huvudet. Det sista skottet avlossades på nära håll, när han redan låg ned.

– Sista skottet, just det där brutala, att gå tillbaka och skjuta honom i huvudet, säger Carina Lövgren och tystnar.

Själv befann hon sig då i Thailand för att gifta sig.

Kompisarna berättade

Planen var ett strandbröllop i solen, men just den dagen vaknade hon med en olustig känsla på morgonen. Snart började telefonen "bombas med meddelanden". Phillips kompisar skrev att hennes son hade blivit skjuten.

Något besked från polisen hade dock inte nått familjen. Hon tog kontakt med sin mamma och bad henne höra av sig till polisen.

– Men någonstans kände jag att det var sant.

Till slut ringde en polis upp och bekräftade att Phillip var mördad. Carina Lövgren minns att hon slog sönder telefonen direkt efter, men tiden som följde är ett töcken.

Redan samma dag skrev läkare i Thailand ut lugnande medicin och tre dagar senare hade de tagit sig hem till Sverige. Den dag strandbröllopet skulle ske fick i stället ägnas åt polisförhör i Sundsvall, och senare för att planera begravning.

Tre dömdes

Redan då satt tre män i 30-årsåldern gripna för mordet. Alla åtalades sedan, men friades i tingsrätten. Hovrätten ändrade på det och dömde dem till 18 års fängelse vardera.

Enligt utredningen var ett möjligt motiv hämnd för att Phillip hade lurat personer så att de förlorade vinster från narkotikaförsäljning.

TT: Pratade han med er om att han hade fått problem?

– Man har förstått att det har varit något. Men han ville aldrig blanda in oss.

I dag säger hon att hon kan vara ärlig mot sig själv om att hennes son levde någon form av dubbelliv: kriminellt, även om han till allra största delen var skötsam.

– Han har alltid varit väldigt kärleksfull, älskade familjen och släkten. Han kommer från bra familjeförhållanden och är uppväxt med guldsked i mun. Men någonstans har det ju blivit fel, eftersom han hamnade i det här.

"Det daltas för mycket"

Två av männen som dömdes var på fri fot när domen kom och flydde. Först nära ett år senare kunde de gripas, då misstänkta för en rad nya brott, bland annat grova rån. Carina Lövgren har begärt att få veta allt hon kan om deras förehavanden från Kriminalvården.

– Om de får permission, när de får gå ut och luftas, de har ju rätt till det, säger hon, men fortsätter i samma andetag:

– Men får jag andas? Får jag luftas? Jag är livstidsdömd. Det är det jag tycker, det daltas för mycket. Det är för mycket gullgull, men vi som är drabbade har inte fått någonting.

I hovrätten fick hon som anhörig skadestånd för sveda och värk på 60 000 kronor. De dömda kan dock inte betala och hon får inga pengar utbetalt från Brottsoffermyndigheten, eftersom Phillip anses ha varit i en kriminell miljö.

– Men om en tungt kriminell blir skottskadad får han ut 100 000 i skadestånd. Det är där det blir fel i mitt huvud.

Ensam som anhörig

Efter mordet har det även stått klart för henne hur ensam man kan vara som anhörig efter ett våldsbrott. Någon hjälp att hantera den ofattbara sorg som på en sekund krossade hennes tillvaro har inte stått att finna från myndigheterna, säger hon.

– Inte ett samtal har jag fått. Det tycker jag är fruktansvärt.

Men hon kom tidigt i kontakt med Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV). Den har hjälpt till med allt praktiskt, som att hitta målsägarbiträde och informera om rättsprocessen, men även funnits som stöd i sorgearbetet.

I dag är hon själv engagerad i organisationen och deltar bland annat i träffar med sina "sorgevänner", som hon säger.

– Ena minuten gråter man och nästan minut skrattar vi. Men alla förstår varandra, vi behöver inte förklara oss.

Hon ser ett tydligt behov av ett starkare socialt stöd från myndigheterna. Socialtjänsten har i dag ansvar att ge stöd till anhöriga, men enligt RAV fungerar det illa.

– Jag har haft min man och familj som tagit hand om mig, men hur går det för dem som inte har någon då?

Våldet fortsätter

Samtidigt fortsätter det skjutvapenvåld som tog hennes sons liv med större omfattning än någonsin. Det måste få ett slut, konstaterar hon uppgivet.

Själv är hon i dag, tre år efter mordet, klar över att hon aldrig får igen det liv hon hade innan. Piggheten är borta, tålamodet är kort och åldrandet känns som det går i en helt annan takt. Sorgen sitter för djupt, säger hon.

– Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom.

Ovanför henne, på en hylla på väggen bredvid soffan, står Phillips foto. Han sitter framåtlutad och tittar rakt in i kameran med ett brett leende. Ett sådant leende hade han alltid på läpparna, säger Carina Lövgren.

– Men jobbiga dagar brukar jag titta på honom och säga "i dag pratar vi inte".