Redan nu bistår Försvarsmakten det civila samhället, däribland polisen, med olika former av stöd, som regleras i lagar och förordningar.

Den så kallade stödförordningen ger Försvarsmakten befogenhet att stödja det civila samhället med åtgärder där det är lämpligt, det kan handla om sökinsatser och logistik. Stödet är villkorat av att det inte ska riskera att innefatta vålds- eller tvångsanvändning mot enskilda personer.

– Kopplar man det till polisens arbete med gängskjutningar och sprängningar skulle Försvarsmakten kunna hjälpa till med vissa saker, som transporter eller viss typ av underrättelseinhämtning för att bygga en lägesbild, säger Pontus Winther, forskare i rättsvetenskap på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

– Att sätta in soldater mer fysiskt för att motverka den typen av kriminalitet ryms däremot inte inom ramen för förordningen. Troligen inte ens bevakning, eftersom det implicerar att man är beredd att vidta vålds- eller tvångsåtgärder om någon inte följer anvisningar.

Terrorbekämpning

Det finns också en förordning som ger Försvarsmakten i uppdrag att bistå polisen med helikoptertransporter.

Sedan 2006 finns även en lag som innebär att polisen kan begära militärt stöd för att bekämpa terrorism. Då får Försvarsmaktens personal, med polismans befogenhet, bruka tvång eller våld mot enskilda personer.

– Men jag har inte sett några indikationer på att polisens arbete mot gängvåldet skulle falla inom ramen för terrorismbekämpning. Så jag ser inte att den lagstiftningen är tillämplig.

Lagändring

Förväntar man sig mer handgripligt stöd från militären än vad som är möjligt i dag krävs en författningsändring, menar Winther.

– Det är en författningsändring som troligen skulle behöva ske med stöd av lag. Så snart det rör vålds- eller tvångsanvändning behöver sådana befogenheter ha stöd i lagen, det är inget som regeringen har befogenhet att skriva förordningar om.

Winther ser dock flera argument för att det inte är lämpligt att sätta in soldater för att bekämpa våldsvågen. Ett är att militärer inte är utbildade att använda vålds- och tvångsåtgärder på samma sätt som polisen är.

– Det är ganska stor skillnad på polisiär och militär vålds- och tvångsanvändning. Det måste man beakta i mer praktiska termer, säger han.

– Det finns en väldigt tydlig uppdelning av våldsmandat, där polismyndigheterna ansvarar för den interna säkerheten och Försvarsmakten för den externa. Men dagens regelverk visar också att det finns viss överlappning när det gäller terrorbekämpning.

Olika typer

Frågan om samarbetet mellan polis och militär har i vissa läger varit infekterad sedan Ådalen 1931, då soldater, under polismans befäl, sköt ihjäl fem personer.

– Ådalenhändelsen visar på att polisiär och militär vålds- och tvångsanvändning i grunden är två olika saker. Det gäller även i dag, säger Winther.

– För polismyndigheterna utgör potentiellt dödligt våld en absolut sista utväg medan Försvarsmakten övar för krig, där våldsanvändning med dödlig utgång är ofta förekommande – och tillåten. Ska man använda Försvarsmakten för polisiär verksamhet behöver man utbilda dess personal i polisiär våldsanvändning, vilket sker inom ramen för terrorismbekämpningen, men det handlar om ganska få personer.