Anna-Karin Ivert, biträdande professor i kriminologi vid Malmö universitet:
1. Satsa på att utveckla mer och bättre kunskap om brottslighetens orsaker och vilka insatser som kan förhindra eller bryta en negativ utveckling. Vi behöver helt enkelt mer forskning kring det.
Om det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet ska kunna bli framgångsrikt måste vi ha kunskap om vad som faktiskt är orsaken till varför vissa individer väljer att begå brott. Till exempel varför en del väljer att lösa en konflikt genom att använda våld och varför andra inte gör det. Vi måste ha mer av den typen av kunskap och bli bättre på att använda den kunskap som redan finns.
2. Var noga med valet av insatser eller åtgärder. Man kanske inte ska göra så många olika saker utan i stället fokusera på insatser som vi, baserat på forskning, vet fungerar eller där vi har goda skäl att tro att de fungerar och faktiskt påverkar brottslighet.
Det är också viktigt att följa upp och utvärdera de insatser som görs för att säkerställa att de påverkar brottsligheten. En del av de insatser som görs i dag kan vara bra av andra anledningar, till exempel bidra till bättre levnadsförhållanden, men påverkar inte specifikt just brottsligheten.
3. Fokusera mer på tidiga insatser. Vi måste bli mycket bättre på att fånga upp och identifiera problem och kanske framför allt göra insatser i ett tidigt skede. Det kräver dock att vi har kunskap om vad det är vi ska påverka och vilka insatser som har förutsättningar att uppnå detta.
– Arbetet måste vara uthålligt. Det kommer att ta tid att förändra det här.
Johan Eriksson, mångårig advokat inriktad på brottmål:
1. Analysera nuläget. När det talas så mycket om en skenande kriminalitet låter det som att det skenar på alla håll och kanter och det gör det ju inte. Det är framför allt det här med unga människor som skjuter ihjäl varandra som är skenande.
– Det tycker jag är det första, att man ska se problemet som det är.
2. För mycket prat om straff. Det är det politikerna ser som lösning på nästan allt men då är brotten redan begångna. Jag tänker att man ska rikta in sig på att förändra samhället så att unga människor inte skjuter på varandra. Då är det ju en helt annan medicin än kriminalpolitik som hjälper till. Man ska i större utsträckning lyssna på dem som befinner sig i den situationen, de tillhör de här gängen eller vad vi ska kalla dem för. Vi som jobbar med dem vet, att i stor utsträckning handlar det om att man kommer från utanförskap, man tycker inte att man hör till vårt samhälle.
– Jag tänker att vi inte ska försöka identifiera andra samhällen som har hårdare straff utan fundera över vad man gör i andra länder för att försöka få bukt med utanförskap, för det är det det handlar om.
3. Hitta sätt att hjälpa ungdomar ut ur kriminaliteten. Det handlar framför allt om säkerhet och att man ska känna sig trygg och få hjälp. Och att man inte ska kräva av dem att de ska börja tala om saker de vet och börja använda dem som vittnen.
– Inte så att man ska få något carte blanche och inte bli dömd för det man gjort. Men jag tänker att man i alla fall ska försöka erbjuda något som innebär att de inte behöver erbjuda något annat än att försöka ta sig ut.
Magnus Lindgren, tidigare polis, kriminolog och generalsekreterare för den oberoende tankesmedjan Tryggare Sverige.
1. Mer närvarande polis. Det finns absolut ingen "quickfix" men några grundförutsättningar som måste finnas på plats. En sådan är en lokalt närvarande och förankrad polis. Polisen måste ha legitimitet och människor måste ha tillit till polisen. En förutsättning för att boende i våra utsatta områden ska känna så är att man känner polisen och att man är känd av polisen. Det innebär att polisen inte bara kan komma när det hänt någonting, utan man måste finnas där hela tiden. Vi tror också att det behövs en kommunal polis.
2. Ordning och reda i skolorna. Skolan är i dag en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar och dessutom är många otrygga där. Det finns en tendens att man mellan 8.40 och 15.10 – när ungarna är i skolan – i stället för att prata om brott kallar det för kränkningar eller mobbning. Det vill säga begrepp som egentligen inte ens finns i lagstiftningen. Men under resten av dygnets timmar är det ju många gånger ingenting annat än övergrepp i rättssak, olaga hot, sexuella ofredanden, misshandel. Det måste vara nolltolerans mot hot och våld i skolan, ordning och reda. Och det ska förstås vara de bästa skolorna i våra 61 utsatta områden, med flest lärare, högst andel behöriga lärare och en fysisk miljö där man försöker bygga bort brottsligheten och bygga in tryggheten. I praktiken är det precis tvärt om.
3. Fokus på brottsoffren. Alla de som drabbas av brott måste få hjälp, stöd och skydd. Det är viktigt att man får information om sina rättigheter och möjligheter till hjälp och stöd, information om vad som händer i den egna utredningen och att man får ersättning. Och här beskriver den samlade brottsofferrörelsen att vi ser en backlash. Situationen för brottsdrabbade har inte varit så allvarlig på decennier.
Vid sidan av att minimera skadan på dem som drabbas av brott handlar det om att motverka att dagens brottsoffer blir morgondagens gärningsmän. Annars ökar risken för att medborgarna börjar söka sig andra vägar för att få den här upprättelsen och då är vi farligt nära klansamhället, som vi haft även i vårt land men lämnat.
