På en vägg i polishuset i Norrköping är ungefär 130 bilder uppsatta på personer som deltog i upploppen i stadsdelen Navestad under påskhelgen. Ungefär ett 60-tal av dem har hittills identifierats, fler är på väg. Men den väggen får vi inte se. Den är hemlig, förklarar Jan Staaf när TT besöker den grupp poliser och civila som leds av honom och som sedan i våras arbetat med att utreda upploppen.

Saknar motstycke

Det som hände i påskas saknar motstycke i Sverige. Våldsamma upplopp utbröt i flera städer, där människor gick till våldsamma attacker mot poliser som var satta att bevaka en högerextrem politikers genomförda eller planerade sammankomster. Stenar kastades, fordon sattes i brand, många poliser skadades och i Navestad angreps även räddningstjänsten.

Ganska snabbt stod det klart för utredarna att det fanns ett enormt stort bild- och filmmaterial från händelserna. Inte minst sedan Polismyndigheten gick ut och uppmanade vittnen att skicka in sina bilder och filmer via en särskilt öppnad sajt.

– Min känsla är att många kände samma avsky som vi gör när vi ser det här och de vill hjälpa till på något sätt för att få de här personerna lagförda, eftersom det är ett sådant enormt material som skickats in, säger analytikern Erik Pettersson.

Kroppskameror och drönare

Utöver materialet från privatpersoner finns också andra typer av filmer, förklarar han:

– Det är från polisens kroppskameror, övervakningskameror, polisflyget var på plats med helikopter, det fanns drönare uppe. Men sett till mängd och omfattning har vi fått förlita oss till ganska stor del på det som allmänheten skickat in, det står för den större delen av det rörliga material vi har.

Händelserna utreds främst som det relativt nya brottet sabotage mot blåljusverksamhet, som handlar om angrepp eller andra störningar mot polis, räddningstjänst eller ambulans som görs för att allvarligt försvåra eller hindra verksamheten. Filmmaterialet har blivit en oerhört viktig del för att bevisa vem som var på platsen och vad den personen gjorde. Men exakt hur polisen går till väga med identifieringen är också det hemligt.

– Exakt hur vi gör för att identifiera människor vore olyckligt att berätta, det förstör för framtiden för hela Polissverige. Däremot jobbar vi hårt med att titta på filmerna och få människor identifierade. Och det är samma höga beviskrav i den här typen av upploppsliknande former som vid vilket brott som helst, säger Jan Staaf.

Film per misstänkt

Hittills har utredningarna lett till att tre män i Norrköping dömts för grovt blåljussabotage. I rätten har åklagarna först presenterat översiktsfilmer som utredarna satt ihop, som visar vad som hände den 14 respektive den 17 april.

– De visar mer övergripande hur stämningen var på platsen och vad som skedde. Sedan har åklagaren valt att presentera en individuell misstankefilm, för respektive misstänkt, där vi egentligen har samlat ihop allt material vi har hittat på den individen som styrker den brottslighet som den står åtalad för, säger Erik Pettersson.

Utredningarna kompletteras såklart även med vittnesmål från poliser och andra människor på platsen. Bara den typen av bevisning hade inte räckt långt.

– Ser man krasst på det: om vi bara haft polismännens vittnesmål och några från allmänheten som kan säga att "den där personen kastade stenar eller satte eld på någon bil" så skulle det på sin höjd kanske bli en handfull åtal. Det vi hoppas på nu är oerhört mycket mer, säger Jan Staaf.

Fullt med telefoner

Att titta på materialet har många gånger givit kalla kårar, berättar utredarna. Det som syns är allvarligt våld och en djup avsky mot polisen.

– Det är otäckt och en riktig utmaning framgent är att försöka få tillbaka tilliten i det här ytterområdet för framförallt våra områdespoliser. Jag trodde inte det fanns ett sådant hat mot just polismakten, säger Jan Staaf.

Trots att de redan har mycket material att jobba med vet utredarna att det finns fler filmer. Och de vill polisen gärna få ta del av, säger den operativa analytikern Kristina Rolin:

– Det ser man på de filmer vi redan har, att var och varannan har en telefon i handen som man filmar med eller knappar på. Så det finns ett otroligt stort material där ute, som vi fortfarande inte fått del av.