Johan blev knivskuren första gången som 15-åring och har sedan fått knivar i kroppen vid fyra olika tillfällen. Han är i dag 32 år och spåren finns för alltid på huden. Ett långt ärr i ansiktet. Tre ärr i nacken. Tre på ryggen. Och så tre ärr efter knivhuggen i bröstet som nästan tog hans liv. Han hade tagit sig till en person han skulle sälja narkotika till, det slutade illa.
– Det visade sig att personen hade kopplingar till några som jag var ovän med, de stod och väntade när jag kom ut. Jag kände att det stack till, när de drog därifrån förstod att det var jävligt nära. Det var några centimeter från hjärtat.
Människor runtom såg vad som hände och ringde ambulans. Innan hud och vävnad hade sytts ihop på sjukhuset förlorade han mycket blod och fick en transfusion.
– Där och då tänker man inte så mycket. Man är i det kriminella livet med mycket alkohol, droger och våld. Man utsätts och utsätter andra. Det är först de senaste 3–3,5 åren när jag har levt ett lugnt liv med flickvän, barn, och så min egen resa inom Passus (Fryshusets avhopparverksamhet) som jag har märkt hur mycket det satt spår.
Våld traumatiserar
Johan beskriver sitt tidigare liv som en mörk tillvaro. Han förväntade sig att dö eller få livstids fängelse innan han fyllt 30 år – en självklarhet i området han växte upp i. Våld och knivhugg oroade inte.
– Problemet i det här livet är att man försöker trycka allting bakom sig, sedan kommer det som ett brev på posten när du försöker ändra dig.
Det hårda livet började kännas meningslöst, att vara med i ett gäng botade inte ångesten. Johan greps av polis misstänkt för mordförsök och under åtta månader i häkte med fulla restriktioner konfronterades han med sina tankar och ville förändra sitt liv.
– Varje våldshandling du själv utsätts för och utsätter andra för är ett övergrepp på dig själv. Det är trauman som behöver bearbetas. Det har jag fått hjälp med tack vare Passus. Men det är fruktansvärt jobbigt, jag har lättare att förlåta dem som utsatt mig för våldsdåd än vad jag gjort mot andra, säger han.
Avskurna nerver
Flera av knivskadorna har klassats som allvarliga, men inte skärsåren i ansiktet. I dag är det de som är värst att leva med. Att raka bort skägget är inget alternativ.
– Jag skulle se ut som Frankensteins monster, säger han.
Efter knivskärningen levde Johan utan känsel i halva ansiktet under två års tid. När de avskurna nervtrådarna sakta läkte ihop återkom också förmågan att känna något – på utsidan.
Traumabehandling och terapi har hjälpt känslotrådarna i hans inre att hitta varandra. Men kampen med ångest och att känna att livet är värt att leva har varit långt värre än våld och fysisk smärta.
– Jag hade sjukt svårt att vara med nya människor, i en lokal ville jag ha ryggen mot väggen. Jag kunde inte vara i en tunnelbanevagn, säger Johan, som i dag bor i Stockholm.
Johan heter egentligen något annat.