För många av de barn och unga som blir delaktiga i det grova våldet rör det sig ofta om en lång process, det sker inte från en dag till en annan, säger Camila Salazar Atías, som arbetar med unga på Fryshuset i Stockholm.
– De har funnits i en kontext där de inte är isolerade från samhället, utan de har varit där vuxna finns, där man har sett barnen och kanske känt en oro och velat göra något, så hur kan vi gå från oron till görandet?
Här kan minsta lilla sak som kan få ett barn att känna att det finns ett samhälle som bryr sig göra hela skillnaden, menar hon.
Hjälpa barn stå emot
– Det kan vara att man kommer ihåg att det barnet behöver skjuts, att man tar med en extra matsäck, att det erbjuds läxhjälp – så barnet känner att det också får hänga med och inte glöms bort.
Det handlar om att försöka jämna ut förutsättningarna helt enkelt.
– Sådant kan verka banalt men när flera sådana här saker i ens liv inte funkar eller inte finns, då skapas olika riskfaktorer, säger hon och fortsätter:
– Från Fryshusets perspektiv vill vi jobba med att öka så många skyddsfaktorer vi kan för de här barnen, när det finns så många riskfaktorer. På så vis bygger vi starkare barn som pallar stå emot alla de här riskerna.
En bidragande orsak till den brutalisering som syns hos barn som tar sig an grova våldsdåd kan även vara den digitala ekokammare som många befinner sig i. Här marknadsför gängen sin verksamhet i sociala medier, och här sprids även filmer och bilder från nyss begångna våldsdåd.
Svårt att värja sig
Genom de sociala medierna kommer det väldigt nära inpå, och då kan det vara svårt att värja sig, säger Salazar Atías. Så var även fallet efter onsdagens dödsskjutning i Mälarhöjden i södra Stockholm, där en film som sades visa offret efter mordet snabbt spreds på sociala medier.
– Det som hände kom mycket snabbare till våra barns kanaler än till oss. Och där är det grafiskt, brutalt och väldigt rått. Hur skyddar vi barnen från det? Det är en del av problematiken och det får inte bli det normala att känslorna trubbas av inför det här, säger Camila Salazar Atías.
Precis som på fritidsgårdar i den riktiga världen bör vuxna även söka sig till de digitala miljöerna för att se utvecklingen där, säger hon.
– Vi bör ha medvetenhet om vad barnen tittar på och prata om det. Undvik inte att ta det samtalet för att det är jobbigt. Annars kan det bli väldigt ångestfullt och något som de bär ensamma. Vi blir ju också rädda och signalerar fara, men vi sviker våra barn om vi inte tar det ansvaret, att ta deras oro på allvar men också står stabila och stöttar dem.
