– Målsättningen har varit varit att höja förmågan hos polisen helt enkelt och öka lagföringen, som inte har varit några glädjesiffror precis, säger Carola Pettersson.

Pettersson är projektansvarig på polisens nationella operativa avdelning (Noa) för det nya metodstöd som formellt antogs av myndigheten förra veckan. Den låga lagföring hon talar om gäller specifikt dödsskjutningar i gängmiljö. Bara omkring 20 procent av sådana mord klaras upp i Sverige – att jämföra med "vanliga" mord, som polisen löser nära nio av tio gånger.

– Jag har mycket svårt att se att vi kommer att komma upp i de siffrorna, för det är jättesvåra ärenden, men jag känner mig säker på att uppklarningen kommer att öka om man ställer om och arbetar enligt den nya metoden, säger Carola Pettersson.

Ny verklighet

Med över tolv års erfarenhet av att utreda grova brott har hon de senaste dryga två åren arbetat med att ta fram den nya versionen av "mordbibeln", som den kom att kallas första gången den togs fram på 1960-talet. Att riktlinjerna för hur en mordutredning bäst ska genomföras måste uppdateras har att göra med att verkligheten förändras, säger hon.

– Det handlar om att det är en annan typ av brott i dag, som är uppbyggda på ett annat sätt och består av helt andra komponenter.

En stor skillnad är att det tidigare nästan alltid fanns en direkt koppling mellan offer och gärningsperson. I dag rör det sig i stället ofta om beställningsmord, där den som avlossar det dödande skottet inte känner offret över huvud taget.

Carola Pettersson beskriver det moderna gängmordet som ett projekt, där flera personer som kanske inte känner varandra sedan tidigare arbetar tillsammans och bidrar med olika delar för att kunna utföra det.

– Tidigare har vi till stor del gjort på samma sätt, oavsett om det var det traditionella mordet eller det projektledda mordet. Och att utreda alla på samma sätt är inte framgångsrikt, säger hon.

Högt tempo

Vad säger då det nya metodstödet om hur polisen bör utreda ett sådant typiskt gängmord? Framför allt måste det vara ett högt tempo i den inledande fasen.

– Mycket måste säkras upp redan då, sedan finns inte viktiga bevis kvar. De första timmarna behöver vi jobba mycket mer offensivt.

Här behöver man även tänka bredare när man samlar information. Är det tio personer inblandade kan man inte jobba på samma sätt som om det är en ensam mördare, framhåller Carola Pettersson.

Rent organisatoriskt måste man även anpassa utredningsgruppen mer efter det specifika ärendet, och inte fastna i gamla idéer om hur det ska vara. Undersök tidigt vilka specialister och kompetenser som krävs, säger Carola Pettersson.

– Sedan behöver vi bli mycket bättre på bevisvärdering och kunna förutse vad för alternativa hypoteser och gärningspersoner som kan dyka upp och utreda det.

Polisen måste alltså bli bättre på att inte bara leta efter saker som stödjer den första tesen.

– När vi granskat domar har det framkommit att detta ofta spelar roll när någon frias, att man inte uteslutit alternativa hypoteser. Man måste hela tiden omvärdera vad man har.

Rätt sak

Man behöver även bli bättre på att se de relevanta utredningsåtgärderna och lägga kraft på rätt sak.

– Man kanske gör en omfattande dörrknackning som tar jättemycket resurser och tid, utan att ha någon riktig tanke kring syftet. Finns det en film till exempel kanske vi inte behöver lägga så mycket krut på att knacka dörr i de åttavåningshus som ligger närmast brottsplatsen.

Polisens internrevision som i höstas granskade det tidigare metodstödet kom fram till att det fungerade bra när det användes korrekt, men att det inte alltid finns personal med rätt kompetens till alla roller i utredningarna.

– Det problemet kvarstår ju än så länge, så det här är något man måste jobba med på sikt, säger Carola Pettersson, som dock framhåller att utbildningsverksamheten nu fått upp god fart efter pandemin.

– Det pågår fortsatt arbete med att utveckla den, men vi hoppas på att det ska bli fler som faktiskt kan anamma de här rollerna.