"Swishlistan" blev rikskänd då ett åtal om omfattande gängbrottslighet väcktes vid Sundsvalls tingsrätt i somras. I utredningen fanns en lista på namn och telefonnummer till hundratals Sundsvallsbor som swishat pengar till en drogförsäljare i staden.
Överföringarna sträcker sig över flera år och polisen misstänker att det till stora delar rör betalning för kokain eller andra droger. För många vars namn fanns på listan blev konsekvenserna omedelbara. Lokala medier rapporterade om restauranganställda som sades upp på stående fot och personer som hängdes ut i sociala medier.
Uppmärksamheten nådde Justitieombudsmannen (JO) Per Lennerbrant som inledde en granskning efter att ha mottagit flera klagomål.
– Jag har förstått att det är många som undrar om man får göra så här. Då kan det vara en uppgift för JO att besvara den frågan så att man får klarhet i det och för framtiden att det blir klarlagt för åklagare, bland annat, hur man ska tänka, säger han.
Lista i Lysekil
Sundsvallsärendet är inte unikt. Att personer som inte misstänks för brott namnges i liknande sammanhang sker återkommande, inte minst i narkotikautredningar. En liknande lista fanns i utredningen för ett narkotikaärende med koppling till Lysekil som blev offentlig i våras.
– Jag vill påstå att det här är inget nytt. Den här typen av uppgifter förekommer i utredningar och har gjort det länge, säger kammaråklagare Marie Andersson, förundersökningsledare i ärendet.
Hon har haft med liknande uppgifter i tidigare utredningar.
– Det är så vi har jobbat och jag tycker det är relevant för att visa att det är x antal personer som skickar pengar, att det är just de här personerna och att det inte ser normalt ut.
Det är dock en avvägning som ska göras och det blir intressant att se hur JO resonerar, säger hon.
Även John Nilsson, vice chefsåklagare vid Göteborgs åklagarkammare, har haft flera utredningar där den här typen av uppgifter förekommit. Det har inte varit en fråga som diskuterats tidigare men det är begripligt att det nu sker då dagens informationssamhälle möjliggör en mycket större och snabbare spridning, säger han.
– När jag började som åklagare för 11 år sedan var det här inte någon fråga utan den har vuxit med tiden. Sedan ser inte jag att det är fel att man adresserar det och har en diskussion kring förutsättningarna.
Huvudregel att offentliggöra
Han framhåller att huvudregeln är att utredningen blir offentlig då åtal väcks.
– Men det är klart att man som åklagare alltid överväger vad som bör finnas med i ett förundersökningsprotokoll. Sedan får man fundera på om det är uppgifter som är så känsliga att de bör läggas i en bilaga som sekretessmarkeras.
JO:s granskning skulle kunna leda till att man ser över hur man jobbar i liknande fall.
– Om JO har synpunkter på det här, som innebär att det skulle vara olämpligt på något sätt, då ska ju vi åklagare förhålla oss till det och även domstolarna så klart, säger John Nilsson.
Först någon gång under våren kommer granskningen vara klar, bedömer Per Lennerbrant.
– Skulle det vara så att jag anser att ett fel har begåtts, att man har brutit mot någon lagbestämmelse, kan det bli så att jag uttalar kritik. Det kan också bli så att jag rent allmänt gör vägledande uttalanden om hur man ska tänka.