Rättegången mot den 40-årige programmeraren har gång på gång ställts in och skjutits upp. Ena dagen har det avsatts för lite tid, den andra har det saknats tolk. Senast dök åklagarsidan helt sonika inte upp.
När rätten på tisdagen kallar till slutpläderingar är det därför med låga förväntningar Ola Bini infinner sig i domstolen.
– Det är mentalt hårdare att hoppas på att något ska gå bra och sedan bli besviken, så jag föredrar att inte ha några förhoppningar alls, säger Ola Bini på telefon från Quito.
Även om rättegången avslutas som planerat tror han inte att processen mot honom är över. Domarna kan meddela sitt beslut direkt – men det kan lika gärna dröja flera månader. Målet befinner sig dessutom än så länge i den lägsta av fyra instanser.
– Om det blir ett beslut så kommer det att överklagas. När jag pratar med mina advokater säger de att det kan ta fem, tio år till att ta mig igenom alla instanser.
Greps efter Assange
Ola Bini greps i april 2019 på Quitos flygplats, i färd med att kliva på ett flyg till Japan. Anklagelserna mot honom var uppseendeväckande: intrång i det statliga telekombolaget CNT:s datasystem med syfte att destabilisera regeringen och utpressa landets dåvarande president Lenin Moreno.
Moreno slog själv fast att svensken varit del av en "spioncentral" under ledning av Julian Assange. Gripandet av Ola Bini skedde samma dag som Wikileaksgrundaren släpats ut från Ecuadors ambassad i London, där han haft en fristad sedan 2012, och greps av polis.
Bini, som bott i Ecuador sedan 2013, har konsekvent tillbakavisat anklagelserna. Han är förvisso bekant med Julian Assange, men nekar till att ha något med Wikileaks att göra. Döms han för dataintrång hotas han av tre till fem års fängelse.
Politiskt motiverat
Någon närmare bevisning har inte presenterats, och exakt vad Ola Bini ska ha gjort sig skyldig till är oklart. Åtalet mot honom har ifrågasatts av FN:s särskilda sändebud för yttrandefrihet och en lång rad människorättsorganisationer har engagerat sig i målet. Försvaret har hela tiden hävdat att åtalet är politiskt motiverat.
Sveriges honorärkonsul i Quito, Ola Ernberg, sade i en intervju kort efter gripandet att en rättegång kunde ta uppemot två månader. Efter två månader i häkte släpptes Ola Bini med restriktioner och förbjöds lämna landet i väntan på att rättsprocessen avslutas.
Snart fyra år efter gripandet väntar han fortfarande.
– Efter den första perioden i fängelse har det jobbigaste varit att inte veta hur länge det här ska pågå. Det stora problemet är att rent mentalt så kan jag inte gå vidare. Det är ett pågående trauma, säger han.
Fri men fängslad
Ola Bini är fortsatt fri med restriktioner och måste varje vecka anmäla sig till myndigheterna. Tekniskt sett kan han röra sig fritt i samhället, men känner sig ändå fängslad och säger sig vara förföljd av säkerhetspolisen.
Stiftelsen som står för hans juridiska kostnader har gjort bedömningen att han behöver personskydd, och utanför hemmet följs han av livvakter. Det gör det svårt att leva spontant och upprätthålla ett normalt socialt liv, konstaterar han.
– Jag förföljs överallt av poliser och måste skydda mig mot regeringen. Bara några minuter innan vårt samtal berättade en vakt att man hade observerat beväpnade personer som en del av övervakningen mot mig. Det är en väldigt konstig situation.
Hemma i Sverige finns föräldrar, syskon och syskonbarn han knappt har träffat.
– Min brorson hann jag bara träffa en gång innan jag blev fängslad. Jag gör mitt bästa för att vara en aktiv del av deras liv genom videosamtal, men det är tungt att inte kunna träffa dem.
Vill bo kvar
Vardagsrutinerna skänker en känsla av normalitet. Han yogar, tränar kampsport och arbetar på en icke vinstdrivande organisation som främjar rättigheter och personlig integritet på nätet.
Samtidigt har upplevelsen av att ständigt vara övervakad satt sina spår, och han beskriver sig som en annan människa jämfört med för fyra år sedan.
– Jag kommer nog aldrig att bli mig lik igen. Men mitt perspektiv är att jag kommer att vinna till slut, även om det kommer ta tid.
Behovet av att hålla tillbaka förväntningarna gör att han inte vill låta några konkreta framtidsplaner ta form, annat än att så snart det är möjligt kasta sig på ett plan hem till familjen i Sverige. Men inte för att fly Ecuador, utan helst för att återvända och återuppta sitt liv där.
– Det här är mitt hem, och om jag blir frikänd och regeringen slutar med sin övervakning så skulle jag gärna stanna. Det kanske är en orealistisk tanke, men det är hoppet jag håller mig kvar vid. Om jag skulle acceptera tanken att mitt liv är förstört för alltid så är det svårt att gå vidare.