Han hade sett att två killar tittade på honom konstigt inne på McDonalds i Nordstan i Göteborg. Men han tänkte inte mycket mer på det, den där dagen i mars 2018.
– Jag såg att de var vänner. De hade väl snackat ihop sig, säger Niklas Milton.
När han kom ut från restaurangen kom en av killarna fram. Han var trevlig och de började prata, Niklas tänkte att han missuppfattade blickarna. Killen frågade om han kunde följa med en bit bort.
– Jag tänkte mig inte för, sade "ja visst, inga problem". Det är liksom sådan jag är, jag kan lika gärna följa med och fortsätta snacka.
När de kom fram till en port dök killens kompis upp bakom Niklas.
– Han kom verkligen från ingenstans. Han tar tag i min nacke och säger att jag ska knäppa upp jackan.
De tre tog sig in i en port intill. Niklas Milton tänkte att han skulle göra som de ville för att slippa bli misshandlad.
Hot med kniv
Det är ungefär samma tanke som dyker upp i 15-årige "Philips" huvud när han och hans kompis konfronteras av tre killar vid en promenadslinga i ett skogsområde i Stockholm i januari förra året, efter ett besök vid en galleria i närheten.
– En av dem tog fram en kniv och sade "grabbar, nu gör ni som vi säger". Det satte tonen för resten, så de inte skulle behöva visa den igen, säger Philip, som egentligen heter något annat.
De ombads tömma sina fickor. En av dem tog Philips kort och sprang i väg för att ta ut pengar. De andra två blev kvar med Philip och hans kompis. Om någon av dem försökte fly skulle den andre huggas, fick de veta.
– Då fanns det inte på kartan att fly, säger Philip.
Rädslan var oerhört stark i början, beskriver han. Benen kändes som att de skulle ge vika samtidigt som han fick ett kraftigt adrenalinpåslag.
Även för Niklas Milton var adrenalinpåslaget kraftigt, så pass att hans hjärna inte riktigt kunde registrera vad som hände, även om han egentligen visste att han höll på att bli rånad där innanför porten i Nordstan.
Slag i ansiktet
När killarna inte tyckte att han gjorde som de sa fick han ett knytnävsslag i ansiktet, precis under vänstra ögat, vid tårkanalen.
– Jag var inte beredd, säger Niklas.
– Så jag fick boxen i ansiktet, och då frågar killen varför jag gråter. Jag sade "jag gråter inte, jag fick en tår för att han boxade mig i ansiktet". Då sade de "okej, men torka bort tåren och fortsätt".
Strax därefter kom en person som sett slaget och bankade på porten, vilket fick rånarna att fly. Med sig fick de bara Niklas jacka.
Först en stund senare, när han pratat med polisen och när hans föräldrar kommit till platsen, kom verkligheten i kapp.
– Alla känslor släpps, adrenalinet släpper, och det är där tårarna börjar komma. Man har insett vad man precis har varit med om.
Enligt Brås rapport om ungdomsrån vill en av fem som utsätts inte prata med polisen. För Niklas Milton var känslan direkt efter precis tvärtom.
– Jag tänkte nej, det här ska jag inte vara tyst om. Jag ska prata. Så jag pratade med polisen, berättade för mina föräldrar, min tjej och hennes kompisar och för många andra vänner. Alla ville hjälpa mig så gott det gick och stöttade mig jättemycket.
Inte prata med polisen
Philip och hans kompis ville först inte prata med polisen. Rånarna tog deras jackor och några andra värdesaker, men de avslutade med att hota med att inte gå till polisen.
– Det fanns ju en hotbild, om vad de skulle göra. Att deras grabbar skulle hitta oss om vi gick till polisen. Så jag var rädd för att det skulle ske, säger Philip.
Han övertygades dock av sina föräldrar och gjorde till sist en anmälan. När det sedan blev åtal visade det sig, precis som i Niklas Miltons fall, att rånarna, som också var tonåringar, hade utsatt flera andra.
Den efterföljande rättegången var välgörande, säger Philip, som efter rånet blev extra vaksam och hade en oro i kroppen han inte haft tidigare.
– Det var jobbigt i början, jag tänkte att det här är verkligen hotfulla grabbar som kan hitta mig och så där. Men sedan ser man dem där, och ser att de är bara vanliga grabbar som hamnat i en dålig situation och gjort dåliga val.
Påverkade länge
För Niklas Milton var det skönt att se rånarna dömas, men rånet satte ändå avtryck som stannade länge.
– Jag rörde mig inte så mycket ute efteråt. Var inte ute sent, hängde inte mycket på stan, gick aldrig ensam. Jag kollade mig alltid över axeln hela tiden, att ingen var bakom mig och följde efter mig. Man var rädd ett bra tag.
Även om känslan fortfarande är kvar i bakhuvudet har han i dag kunnat lägga händelsen bakom sig. Men det tog tid.
– Man har tänkt på det väldigt mycket, grubblat. Varför hände det just mig? Kommer det hända igen? Många sådana tankar har det varit. Men jag har så pass bra vänner och familj, som säger "du kommer klara det, du kommer läka". Det har jag gjort nu, och det är jag väldigt glad för.
Philip har i dag inga stora problem att prata om vad han var med om, men han kan slås av hur pass många han vet som blivit utsatta för liknande saker.
– Jag fick veta att min bästa kompis rånades också, men först ett halvår efter, säger han.
TT: Det känns inte extremt ovanligt?
– Verkligen inte. Jag skulle tro att det är många som känner någon som blivit rånad eller utsatt så.
