Förolämpningar, hotfulla telefonsamtal och hembesök hos klienter där polis måste larmas akut. Mathilda Leijonborg har, trots relativt kort tid i yrket som socialsekreterare, redan erfarenhet av allt detta.

I en ny enkät från Akademikerförbundet SSR uppger sju procent av socialsekreterarna i utsatta områden att de har undvikit att ingripa i ett akut ärende kring ett barn på grund av hot eller rädsla.

En bild som Mathilda Leijonborg kan förstå.

– Jag har inte själv varit med om ärenden där jag inte agerat utifrån rädsla. Men generellt vet jag att man som socialsekreterare är otroligt utsatt, säger hon.

Många desperata

Hot kan förekomma i alla typer av ärenden. Mathilda Leijonborg upplever att majoriteten av hoten kommer från desperata och frustrerade människor utan kopplingar till kriminella nätverk.

– Men jag jobbar inte heller i landets mest utsatta områden och där kan situationen säkert vara annorlunda.

Att socialsekreterare av rädsla för hämndaktioner väljer att se mellan fingrarna är inget som förvånar henne. Hennes erfarenhet är dock att det sällan är barnen eller ungdomarna, som vanligen är de som är aktuella hos socialtjänsten, själva som hotar, utan föräldrar eller andra närstående.

– När det gäller de ärenden som rör ungdomar med ett kriminellt eller begynnande kriminellt beteende är just min iakttagelse särskilt att de ofta saknar två föräldrafigurer och främst är det pappan som inte är tillgänglig, känslomässigt eller fysiskt. Men däremot kan hot komma från andra som familjen involverar, som grannar, bekanta, gamla vänner, säger Mathilda Leijonborg.

Bär med sig sprej

Hon berättar om hembesök hos klienter där stämningen blivit aggressiv och hon blivit beordrad att "du sitter still i soffan". Telefonsamtal till socialjouren nattetid där anhöriga till ett omhändertaget barn bett att få hennes namn bokstaverat. Akuta ingripanden där personer blivit upprörda och hon känt sig tvungen att lämna lägenheten.

– Jag har en period levt med persiennerna neddragna. Jag har försvarssprej stående innanför dörren, och i handväskan. Det är för att jag är socialsekreterare – det hade jag aldrig haft annars.

Hon betonar samtidigt att hon alltid kunnat stå för sina beslut.

– Men jag måste också vara beredd på, när jag sätter mitt namn på det där pappret, att alla människor inte kan skilja mellan privat och professionell.

Hon vill inte kritisera sin arbetsgivare som hon ändå anser tar problematiken på allvar. Däremot befarar hon att det skapas en kultur där grova kränkningar och hot mot socialtjänsten blir normaliserat.

– För oss har det nästan blivit så att "okej det här tillhör jobbet". Det vi accepterar tror jag inte hade varit accepterat i praktiskt taget någon annan bransch.

Kan förvärras

Hon ser också en risk att problemet förvärras kommande år, om den grova kriminaliteten inte trycks tillbaka.

– En anledning till att det blir värre är också att kriminaliteten går ner i åldrarna. Ju fler yngre barn som involveras i kriminella nätverk, desto mer hot kommer socialtjänsten att behöva ta emot.

– Det blir fler barn som är involverade i droghandel, och med det följer till exempel en sannolik tillgång till vapen. Jag tror absolut att en del socialsekreterare tänker ett extra varv när man har att göra med folk som har den typen av kontakter.

Det riskerar i sin tur att leda till en ond spiral, där nyrekryteringen till gängen inte bryts utan tvärtom fortgår.

– Konsekvensen blir att barnen lämnas ensamma. Ingen tar ansvaret för dem. De lämnas ensamma och kommer förmodligen, och sorgligt nog, att fortsätta sin kriminella bana.