De plaststrupar som opererades in i tre patienter av kirurgen Paolo Macchiarini ledde till svåra kroppsskador och långvarigt lidande för de tre, men han döms endast för vållande till kroppsskada i det sista fallet.

För de två första patienterna anser rätten att operationerna var försvarliga på grund av patienternas tillstånd och att kirurgen handlat i nöd, i rättslig mening.

Professor Kjell Asplund, som ledde den externa utredningen av omständigheterna på Karolinska universitetssjukhuset när ingreppen utfördes, håller inte med.

— Jag tycker att även de första två första var oförsvarliga – det vetenskapliga underlaget var inte tillräckligt för att gå från laboratoriebänken till att experimentera på människor med den här metoden.

"Tror många är besvikna"

Han tycker inte att domen är helt överraskande men tror att många inom sjukvården och inom forskarsamhället är besvikna.

— Jag tror att många blir upprörda och tycker att Macchiarini kommer för lindrigt undan. Samtidigt är det principiellt viktigt att man slår fast att Macchiarini hade ett personligt ansvar för ingreppen, medan försvaret har velat fördela ansvaret på flera personer.

Kavot Zillén, docent i offentlig rätt och universitetslektor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet och särskilt inriktad på medicinsk rätt, är inte heller förvånad över domen. Hon instämmer dock inte helt med domstolen om att Macchiarini inte ägnade sig åt forskning.

— Rättens slutsats är att det inte handlar om forskning utan om vård som skett i syfte att rädda livet på patienterna. Men det finns omständigheter som talar för att det handlat om forskning, inte minst då det handlar om oprövade metoder. Det finns också indikationer på att operationerna gjorts i syfte att hämta in ny kunskap för att publicera, säger hon.

Väcker frågor om nöd

Hon anser att domen är tydlig och pedagogisk. Det framgår att rätten anser att de plaststrupar som opererades in i de två första patienterna gjordes som en sista utväg, i en nödsituation. Vid den tredje operationen fanns dock så pass mycket kunskap om de komplikationer som kunde uppstå, varför det ingreppet var oförsvarligt, enligt rätten.

Domen väcker frågor om när begreppet ”nöd” börjar gälla.

— Enligt förarbeten till lagen kan nödrätten bara användas för att avvärja en "tämligen nära fara". Det är ju skillnad om en patient står inför en direkt akut situation och är i behov av livräddande insatser, eller om den förväntas leva under månader eller till och med ett helt år. Då är det mer tveksamt om nödbestämmelsen verkligen kan användas, säger Zillén.

Torsten Mossberg, ordförande i Läkarförbundets Etik- och ansvarsråd, tycker att domen är bra och att den visar att läkare inte står utanför brottsbalken.

— Det visar tydligt att Paolo Macchiarini gjorde saker han inte borde ha gjort. Det är rimligt att han fälls i det tredje fallet med tanke på hur det gått i de tidigare fallen, säger han.

Tagit för lång tid

Mossberg tror inte att domen kommer att innebära att nödbegreppet urholkas i läkarkåren.

— Nej, det är svårt att se att nöd kan handla om en tidsperiod som är mer än ett par veckor.

Mikael Sandlund, ordförande i Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, anser dock att det är problematiskt om den enkla tolkningen av domen blir att nödparagrafen kan åberopas vidare.

– Det är väl det som jag tycker är riskabelt nu, om en sådan tolkning skulle slå rot.

Domen är även i Sandlunds ögon förvirrande och har ett oklart signalvärde.

– Att han frikänns på två av tre punkter betyder inte att han gjort rätt i två av tre fall. Han har ju gjort förfärligt fel på väldigt många sätt och brutit både mot ett antal regler, lagar och förhållningar – och framför allt inte handlat i enlighet med god medicinsk etik. Och så är det ju alldeles oavsett vad tingsrätten i Solna säger.

Skandalen har dock fört med sig bra saker, menar han.

– Det har skett lagändringar, nya myndigheter har tillkommit och framför allt är det en ökad medvetenhet inom sjukvården. Så på det sättet har han gjort nytta, om man får säga så.