Den 31 januari 2020 kom uppgiften om att Sverige fått sitt första bekräftade fall av coronaviruset. Det tog nästan en månad innan fall nummer två konstaterades. Sedan gick allt snabbt. På sjukhuset i Örnsköldsvik följde Lars Rocksén utvecklingen med oro.
– Vi gav dem syre men det räckte inte. Den här sjukdomen betedde sig inte som något annat vi sett, säger Lars Rocksén, som även är vice ordförande i Läkarförbundet.
Det stod snabbt klart att sjukhuset inte kunde fortsätta som vanligt. På ett morgonmöte delades uppgifter ut och på sex timmar hade de ringt in en schaktmaskin för att jämna ut marken framför sjukhuset och rest tält för två patientflöden och delat upp akutmottagningen i två.
– Vi hade inte några snabba sätt att testa patienterna utan de fick svara på frågor om feber och om de varit ute och rest, säger han.
I början visste man inte hur smittsamt viruset var och vilka som skulle drabbas eller hur de skulle behandlas bäst.
– Samtidigt infann sig en känsla av att vara betydelsefull. Det fanns ingen annan som skulle lösa problemet, vårdpersonalen gjorde allt de kunde, säger Lars Rocksén.
18 år sedan sist
I februari 2020 jobbade sjuksköterskan Stefan Olsson-Lasu på Sunderby sjukhus med hjärtpatienter. När intensiven på sjukhuset i Piteå, sex mil därifrån, behövde folk tvekade han inte att anmäla sig.
– Jag hade en bakgrund inom intensivvård men hade inte jobbat med det på 18 år. Men jag kände starkt att jag ville bidra.
Det blev tolvtimmarspass med patienter som hade extremt svårt att andas och som regelbundet skulle vändas i trånga patientsalar.
– Det var skyddsrockar, förkläden och andningsmasker som gav oss skavsår och nackproblem. Det fanns knappt möjlighet att komma iväg och handla mat men vi jobbade på. Sammanhållningen mellan kollegorna var enorm, säger han.
Han minns att de trots den extrema arbetsbelastningen inte släppte omvårdnaden av de svårt sjuka patienterna. De rakade skägg och kammade hår.
Stort informationsbrus
På Capio Sankt Görans sjukhus i Stockholm tog man emot den första covidpatienten den 8 mars 2020, en patient som snabbt hamnade på intensivvårdsavdelningen.
– Vi försökte greppa den information och forskning som kom från andra länder men bruset var enormt. Från Kina kom i stort sett ingenting. Från Italien sade man initialt att ingen över 80 överlevde och i USA kom förslag på mer eller mindre galna behandlingar, säger överläkaren Martin Garland, som arbetade som en av flera ledningsansvariga läkare på intensivvårdsavdelningen.
Han beskriver att något av det absolut jobbigaste under pandemin utöver arbetsbelastningen var att de anhöriga inte kunde vara delaktiga.
– Inom intensivvården är vi vana att arbeta med svårt sjuka och att människor dör. Men vi är vana vid att ha dialog med familjen, att de blir en del av ett fint avslut. Plötsligt gick inte det.
Vaccinerna var vändpunkten
Han beskriver att han inte skulle vilja vara utan de erfarenheter som pandemin gav men inte vilja göra det igen.
– Jag är en annan människa nu än innan. Jag har inte ett posttraumatiskt stressyndrom men jag är i perioder mer håglös. Och när covid kommer på tal så väller det fortfarande upp känslor, det var en omvälvande period.
Vändpunkten kom enligt Lars Rocksén med vaccinerna. När de började rullas ut såg de att det fanns ett slut.
– Lättnaden var enorm, då kände vi att det här kommer att ordna sig, säger han.