Beskedet om slopade coronarestriktioner från den 9 februari har väckt glädje och lättnad hos många. Samtidigt kan det för vissa kännas märkligt att återgå till en mer normal vardag efter två år av social distans och inställda planer.

Trots att andra länder tagit till kraftigare åtgärder, har även Sveriges restriktioner inneburit stora kostnader för människor, enligt Magnus Lindwall, professor i hälsopsykologi vid Göteborgs universitet.

– Vi har fått sätta livet och många av de naturliga behov vi tar för givet på paus. Vi är sociala varelser och många av restriktionerna har handlat om att hålla avstånd och att inte träffa andra, säger han och fortsätter:

– Framför allt för unga människor har det haft en ganska stor påverkan på deras sätt att se på sig själva och omvärlden, och hur man har mått. Jag tror att det har haft en mycket större effekt än själva viruset.

"Hjärnan bra på att vara rädd"

Magnus Lindwall tror också att samhällsdebatten som ofta kretsat kring rädsla för smitta har bidragit till osäkerhet och lidande hos många.

– Vår hjärna är väldigt bra på att vara rädd, den vill ju överleva. Vissa har en mer känslig hjärna än andra och där tror jag att debatten har tryckt stenhårt på de delarna av hjärnan som är rädda för att dö, säger han.

Däremot är han övertygad om att den stora majoriteten kommer att kunna ruska av sig oron när restriktionerna släpper, och återgå till vardagslivet som det var innan pandemin.

– Det är inte så att det tar flera månader eller år att komma tillbaka. Jag tror att de allra flesta kan släppa det ganska snabbt och leva normalt, låta de här behoven funka igen och träffa människor utan att vara rädda. Många har nog börjat leva rätt normalt till och med under de senaste restriktionerna, så det blir inte så dramatiskt.

Starka behov

Att kunna träffa och krama nära och kära är något som vi tidigare sett som självklart, och sannolikt kommer vi snart att ta det för givet igen, enligt Magnus Lindwall.

– Det är så oerhört starka mänskliga psykologiska behov som drar åt det hållet. Vi vill må bra, vi vill träffa andra människor, vara nära och vi vill inte ha något munskydd i vägen när vi pratar.

Om restriktionerna hade hävts för ett år sedan när knappt några fått vaccin och färre varit sjuka, hade människor sannolikt varit mer försiktiga, men i det nuvarande läget tror inte Magnus Lindwall att vi kommer att rädas stora konserter eller andra festligheter.

– Man har nästan fått för sig ibland att det här är det normala, att hålla avstånd, ha munskydd och inte träffa människor, men det är extremt onaturligt och konstigt för oss.

Handslag och kramar

De senaste två åren har armbågshälsningar eller vinkningar på avstånd i många fall fått ersätta kramar och handslag. Till viss mån kan det leva kvar hos en del.

– Vissa tyckte redan innan pandemin att det var jobbigt att krama främlingar och skaka hand. Då är det ganska tacksamt att gömma sig bakom det nu efteråt, för då har man en ursäkt för det.

Däremot ser Magnus Lindwall ingen risk för att de traditionella hälsningsritualerna kommer att suddas ut.

– Det är så pass invant och starkt. Å andra sidan kan beteendemässiga ritualer förändras över tid, men jag tror inte att handslaget och kramen kommer att försvinna. Framför allt kramen, som är reserverad för personer man känner, kommer tillbaka väldigt naturligt är jag rätt säker på, säger han och fortsätter:

– Handslaget är mer formellt mellan främlingar, men det finns ju inget socialt accepterat alternativ än så länge så jag har svårt att tänka mig att det skulle dö ut.

Vissa påverkas mer

Hur snabbt olika personer återanpassar sig till en normal vardag kan dock bero på vilken inställning och vilka drivkrafter de haft under pandemin.

– Vissa mindre grupper kommer att ha fastnat i de här idéerna och kommer vara väldigt rädda. De kommer inte släppa det här på ganska länge och det kan vara svårt för dem att komma tillbaka till jobbet och träffa människor.

Enligt Magnus Lindwall kan man inom hälsopsykologin prata om det "beteendemässiga immunförsvaret", ett slags nedärvt system som gör att vi plockar upp signaler från omgivningen när det finns något smittsamt och farligt som vi bör undvika. Något som pandemin kan ha förstärkt hos en del.

– Vissa kanske har ett extremt överkänsligt beteendemässigt immunförsvar och ser risker i samhället där de egentligen inte finns. Vi människor har väldigt svårt även i vanliga fall att särskilja vad som är farligt och att se risker på ett nyktert sätt.

I en övergångsperiod kan vi tillåta oss att vara lite smårädda, men om rädslan håller i sig eller påverkar vardagen negativt kan det vara dags att söka professionell hjälp, enligt Magnus Lindwall.

När vi nu ska mötas igen är det också bra att minnas att människor ser på pandemin med olika glasögon och ofta tenderar att utgå från sin egen världsbild, menar han.

– Vi har haft olika resor i det här. Någon har förlorat en närstående, någon annan ett företag och vi har lidit på olika sätt. Jag tror att det är viktigt att ha med sig respekt och tålamod när man öppnar upp, framför allt på en arbetsplats.