Tryffel, vägglöss och droger – det är bara några saker som en hund kan spåra upp med hjälp av sitt välutvecklade luktsinne. På senare tid har hundar även börjat att användas i bevarandebiologiskt syfte för att bland annat leta efter rödlistade arter och upptäcka skadedjur som exempelvis granbarkborrar.

Sofia Blomqvist, doktorand i biodiversitet och bevarandekunskap vid Lunds universitet, är nu på väg att utveckla ännu ett användningsområde. Hon ska undersöka hur blomrika vägkanter påverkar pollinerande insekter och kom av en slump över en utländsk studie om hur hundar kan användas för att hitta humlebon.

Information saknas

– Jag har alltid tyckt att vi inte utnyttjar hundarnas kapacitet på ett maximalt sätt. Samtidigt har vi inte så mycket information om humlebon, var de finns och hur de ser ut, så min förhoppning är att vi ska kunna fylla informationsluckorna snabbt och effektivt med hjälp av hundar, säger hon.

Till skillnad från exempelvis getingar bygger humlor vanligtvis inga egna bon utan flyttar in i diverse håligheter som redan finns i omgivningen, till exempel gamla sorkbon eller hålor i marken. Därför kan de vara svåra att upptäcka.

Egna jycken bistår

Sofia Blomqvist har bestämt sig för att involvera sin egen hund i forskningen. Den blivande humlebosökaren heter Ylle och är en 2,5 år gammal lancashire heeler. Rasen har sitt ursprung som vallhund, men Sofia Blomqvist berättar att Ylle även har ett stort intresse att arbeta med nosen.

– Hade Ylle inte varit så doftintresserad till en början så hade jag inte börjat med detta. Han har visat mig vägen hit, säger hon.

För att lära Ylle att söka efter bon behövs dock kolonier att öva på. Därför efterlyser Sofia Blomqvist observationer av humlebon – gärna i eller runt Skåne och Blekinge som är det område hon undersöker i sin forskning – och ber därför om tips från allmänheten.