Mellanösterns oljeproducenter lider i svallvågorna av coronapandemins effekter och priskriget mellan Saudiarabien och Ryssland. Efter förhandlingar kunde oljekartellen Opec och dess allierade nyligen nå en historisk överenskommelse om att minska produktionen för att stabilisera priserna.

Men då var det redan för sent – eftersom pandemin gjort att efterfrågan på olja minskar snabbare än vad några avtal kan möta. Nu spär det låga oljepriset på redan existerande bekymmer.

– Jag tror inte att saudierna, som drev priskriget, hade någon aning om hur dålig situationen skulle bli, säger Julien Barnes-Dacey, chef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations.

– Priskriget i kombination med coronapandemin har slagit väldigt hårt mot oljeproducenterna i regionen. De försöker vända kurs nu, men situationen har eskalerat bortom deras kontroll.

"Förödande"

Nästa månad kommer det att saknas pengar för löneutbetalningar och pensioner, varnar en ekonomisk rådgivare till Iraks regering. Få oljeberoende länder kommer att drabbas lika hårt av priskollapsen som Irak där oljan står för tvåtredjedelar av BNP, spår Internationella energimyndigheten. Och Iran är redan svårt pressat av USA:s sanktioner. Länder som Saudiarabien (där olja och gas står för omkring hälften av BNP) och Förenade arabemiraten har reserver att ösa ur för att dämpa effekterna – men det kommer inte att räcka i längden, enligt bedömare.

– Priskollapsen på olja sker ovanpå en mycket bredare och djupare kris som har orsakats av coronaviruset. Det är förödande för de regionala ekonomierna som nu kommer att behöva tampas med enorma budgetunderskott, säger Barnes-Dacey.

– De reserver som finns kommer att sina väldigt snabbt om inte priset på olja stiger ganska kraftigt, ganska snart.

Inhemskt fokus

Självklart är det oljeproducenterna som drabbas hårdast av priskollapsen. Men den kan också bli kännbar för länder som Egypten och Jordanien som traditionellt har förlitat sig på ekonomiskt stöd från länderna vid Persiska viken. De kommer troligtvis inte ha råd att hjälpa andra längre – utan nu kommer fokus för många regionala aktörer att ligga på problemen inom de egna gränserna, enligt Barnes-Dacey.

– Det kommer att avleda uppmärksamhet och resurser från regionala ambitioner och konfrontationer med grannar. Regeringarna måste nu jobba dubbelt så hårt på hemmaplan för att försöka upprätthålla stabilitet, säger han.

– Ett problem byts mot ett annat. Visst, de geopolitiska spänningarna kanske blir mer hanterbara under en tid men medaljens baksida är de stora inhemska utmaningarna.

Gatans politik?

Ett stort orosmoln för många av regeringarna är att deras befolkningar ska gå ut på gatorna för att vädra missnöje över de svårigheter som väntar. Med tanke på det stora oljeberoendet i en region där de ekonomiska utsikterna redan var dåliga kommer den nuvarande situationen att leda till mycket smärta – oavsett vilka åtgärder som tas till i ett försök att dämpa krisen, enligt Barnes-Dacey.

– Läget är mycket osäkert. Människor kommer att hålla sig borta från gatorna i närtid på grund av coronaviruset. Frågan är vad som kommer att hända när pandemin har blivit mer hanterbar, säger han.

– Kommer ekonomin ha hunnit hämta sig så pass mycket att människors behov kan mötas eller kommer missnöje och oroligheter att tippa över i en ny våg av gatans politik?