Under många år stod Säkerhetspolisen (Säpo) i princip ensamma om att möta IS-återvändarna.
– Det vi har sett är att många av dem som återvänt finns kvar i miljöerna och har samma umgänge som tidigare. Men vi ser i nuläget inga avsikter att begå brott inom ramen för den brottslighet som omfattas av vårt uppdrag. Flera av dem ingår i mer allmänt kriminella kretsar, som inte nödvändigtvis är ideologiskt motiverade, säger Ahn-Za Hagström, senior analytiker på Säpo.
I veckan landade tre svenska kvinnor som suttit i IS-fångläger i norra Syrien på Arlanda, och fler kan väntas hem framöver. Återvändarna har pekats ut som potentiella hot eftersom de kan ha tränats i strid och fått militära kunskaper.
Kan inspirera
Men Säpos erfarenhet visar att långtifrån alla återvänder med en avsikt att begå terrorattentat.
– Det handlar mycket om stödverksamhet snarare än att planera och utföra grova brott. Det är aktörer som exempelvis finansierar verksamhet, upplåter lokaler och liknande, säger Ahn-Za Hagström.
Hon betonar att återvändarna inte är någon enhetlig grupp.
– Det är enskilda individer som har olika sätt att förhålla sig till sin tid i konfliktområdet. Några är fortsatt övertygade, medan andra är desillusionerade eller traumatiserade och ytterligare några vill lämna miljön och lägga tiden i konfliktområdet bakom sig.
TT: Vilken koll har ni på dem?
– Vårt perspektiv handlar dels om vilket hot de utgör, men också om hur de, när de återvänder, tas emot, vilken syn man har på dem och vilken förmåga de har att inspirera andra. Det här är personer som fattat beslutet att resa av olika skäl och det beslutet fattades i en kontext som eventuellt finns kvar.
Ingen samlad bild
Även studier i andra länder har visat att många IS-anhängare återvänder till extremistmiljöer. I en tysk studie gällde det nästan 50 procent av återvändarna, säger Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan.
Men trots att Sverige haft så många IS-resenärer saknas en samlad bild av hur det gått för dem efter hemkomst.
– Det är väldigt många som återvänt som vi vet väldigt lite om. Jag har saknat det under lång tid att vi vet så lite om vad de gör, säger Peder Hyllengren, terrorforskare vid Försvarshögskolan.
Magnus Ranstorp anser att det är hög tid att regeringen låter presentera en övergripande nationell redogörelse om situationen för IS-återvändarna.
– Det här är personer som anslutit till en av världens grymmaste terrororganisationer. Då vill man veta: hur många är tillbaka, vad gör de, hur många har återfallit i brottslighet, hur många har lämnat, hur många har uppsökt hjälp själva, hur många är tillbaka i de radikala miljöerna.
– I dag påstår myndigheter att mottagandet fungerar – men vad ligger bakom de påståendena och hur ser den verkliga bilden ut? säger Ranstorp.
Inget program
Hittills har bara två svenska återvändare dömts för brott begångna i konfliktzonen – två göteborgare som 2015 fick livstids fängelse efter att ha deltagit i ett brutalt mord som videofilmades.
Enligt polisen pågår för närvarande omkring 30–40 utredningar om krigsbrott kopplade till IS-resenärer. Men flera utredningar har också lagts ned i brist på bevis.
Även Bettan Byvald, socialarbetare i Göteborg med lång erfarenhet av att hantera IS-återvändare, är kritisk till att det inte finns någon samlad bild av hur det gått för gruppen.
– Varför är det ingen som följer upp det här arbetet? Det skulle behövas. Vilka erfarenheter man haft, vilka insatser man gjort, vad som fungerat, säger hon.
Hon konstaterar att Sverige i dag saknar ett strukturerat "program" för att ta hand om vuxna återvändare. Misstänkta brott utreds av Säpo och polis, och finns barn med i bilden kopplas socialtjänsten in. Men för vuxna återvändare bygger i princip alla insatser på frivillighet.
Det nationella avhopparprogram, som regeringen aviserat, har inte blivit verklighet ännu.
– Det saknas ett strukturerat arbete med de vuxna som återvänder. Det pratas mycket om barnen nu, men de här barnen kan så småningom komma hem till sina mammor igen – och vem jobbar då med mammorna under tiden? Vem mäter deras grad av radikalisering och deras föräldraförmåga utifrån den vinkeln? säger Bettan Byvald.
Knyta upp imamer
Många återvändare som köpt de våldsbejakande idéerna kan också ha ett behov av att bolla religiösa frågor och där skulle Sverige behöva knyta upp exempelvis kunniga imamer som kan bemöta argumenten, anser Byvald.
Ett problem är också att de kvinnor som nu utvisas till Sverige sannolikt är mer radikaliserade än de IS-anhängare som tidigare kommit tillbaka självmant, enligt Marco Nilsson, expert på islamistisk radikalisering vid högskolan i Jönköping.
– De flesta av de som självmant återvänt har gjort det för att de ville lämna Syrien och IS. Men blir man utvisad finns en större risk att man utgör ett hot, säger Marco Nilsson, som är lektor i statsvetenskap.
Om personer inte är avradikaliserade kan de bli ett bidrag till lokala islamistiska miljöer.
– Risken är stor att man fortsätter att isolera sig från resten av samhället i Sverige. Då ökar risken att man umgås med personer som antingen varit i Syrien tidigare eller som stöttat IS och då förstärks idéerna igen. Kvinnorna för vidare idéer om jihad till sina barn, vänner och nära, vilket i längden är farligt.
Svår bli av med
Grundproblemet är att det finns ett utbud av personer i socioekonomiskt utsatta områden som är missnöjda med sitt liv i Sverige och där idéerna om ett jihadistiskt drömsamhälle fortfarande tilltalar många, säger han.
– Miljön har vuxit kraftigt på grund av alla problem i utsatta områden och i dag är det en stor miljö som är svår att bli av med, säger han.