De som tidigt varnade om vad som höll på att hända var de så kallade "låsdyrkarna", som Mattsson kallar dem – ofta timanställda på fritidsgårdarna med invandrarbakgrund och själva uppvuxna i området, som inte sällan ringdes in med kort varsel för att lösa svåra situationer där lokalkännedom krävdes.

– De hade konkreta uppgifter om att individer hade rest ner, de hade diskussioner med personer som övervägde att resa, och även kunskaper om på vilka platser de här ungdomarna möttes och planerade, som källarmoskéer, säger Christer Mattsson, forskare och föreståndare vid Segerstedtinstitutet som genomfört studien.

Totalt 14 personer, elva ungdomsarbetare och deras tre chefer, har intervjuats för den vetenskapliga artikeln, som är den första att publiceras i forskningsprojektet "Från Göteborg till Paradiset" – ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Segerstedtinstitutet och som även finansieras av Göteborgs stad.

Informationen fastnade

Samtliga intervjuade jobbade i nordöstra Göteborg mellan 2013 och 2016, flera av dem var så kallade låsdyrkare, som genom sin lokalförankring kunde närma sig ungdomarna på ett sätt som utomstående socialarbetare inte kunde.

– Det är tydligt att de använts på ett ganska systematiskt sätt, antingen för att komma nära ungdomarna eller på annat sätt kontrollera olika situationer eller få reda på information genom förtroendekapitalet de besitter i området. Men däremot fick de inga fasta anställningar, säger Christer Mattsson.

På grund av det medverkade de inte heller på personalmöten, vilket gjorde att deras uppgifter inte fördes vidare till chefsnivå om inte mellanledet bestämde sig för att göra det, säger han. Och det var just det som hände då de första larmen om de radikaliserade göteborgarna kom.

– De försökte slå larm men det var ingen som lyssnade. Det uppfattades inte vara en fråga för ungdomsarbetare att hantera, säger Mattsson.

Frivilliga insatser

Trots detta försökte de lokalt förankrade ungdomsarbetarna att ta egna initiativ, säger han.

– De gjorde själva tidigt frivilliga insatser genom kontakter med ungdomarna som övervägde att resa för att påverka dem. Det var förmodligen en av de bästa insatser som gjordes, men det blev aldrig någon arbetsuppgift.

TT: Vad var det som brast?

– Bland annat tror jag det var ett grundläggande fel i organisationen att man använde de här unga vuxna männen för att kontrollera svåra situationer i området. Detta har man rättat till delvis, men under den här tiden var det ett direkt utnyttjande av människor i svag ekonomisk ställning, säger han och menar att samtliga intervjupersoner i studien instämmer i att det rörde sig om ett felaktigt utnyttjande.

Först två år efter de första larmen, 2015, inleddes ett förebyggande arbete i staden för att motverka resorna till IS, efter det att Försvarshögskolan informerat kommunstyrelsen om vad som höll på att hända.

– Men då hade de allra flesta redan åkt. Då var det för sent, säger Mattsson.

Syskon reste efter

Under den här perioden blev stigmatiseringen kring dem som hade åkt till IS även oerhört stark, vilket gjorde det svårt för ungdomsarbetarna att försöka påverka de som ännu hade kunnat påverkas, menar han.

– De som åkt och dött var personer som man inte kunde sörja. Då kunde man inte heller prata om dem och då missade man några av riskgrupperna, i synnerhet syskonen. I kommande rapporter kommer vi visa att det var vanligt att syskon åkte efter, säger Mattsson.

Det är dock svårt att säga vad skillnaden hade kunnat bli om staden agerat förebyggande direkt vid larmen 2013.

– Men då hade de åtminstone haft en teoretisk möjlighet att nå de som åkte. Från 2015 var det väldigt få som åkte. Med facit i hand var det de två åren som man skulle ha jobbat.