När den unga flickan Mary Lennox (Dixie Egerickx) blir föräldralös skickas hon, något motvilligt, från barndomshemmet i Indien till sin morbors ensliga gods i Yorkshire. Till en början är hon stingslig och bortskämd, men efter att hon blivit tillsagd att inte snoka, varpå hon genast börjar snoka, blir hon alltmer nyfiken på sitt nya hem. Huset är kråkslottsmörkt och stort, hedarna karga och större. Morbrodern, spelad av Colin Firth och hans mest plågade blick, har begravt sig i sorgen efter sin döda fru, och om kvällarna ekar korridorerna av mystiska skrik. Blinkningarna till gotiska spökhistorier haglar, men här finns förstås en twist. När Mary en dag snubblar över en magisk undangömd trädgård tar filmen en vändning.

I regissören Marc Munden ("Utopia") och manusförfattaren Jack Thornes ("His dark materials") version av Frances Hodgson Burnetts barnboksklassiker "Den hemliga trädgården" från 1911 har handlingen flyttats fram i tiden, till 1947. Efterkrigstidskulissen, vilken rymmer såväl Indiens självständighet som spår efter militärfordon i leran utanför Yorkshiregodset, ger historien extra tyngd. Här är det inte bara övergivna barn och ledsna vuxna som behöver läka och hitta tillbaka till sig själva, utan en hel värld.

"Den hemliga trädgården" är en familjefilm som lyckas med den inte helt enkla uppgiften att faktiskt ställa sig på barnens sida. De framställs som offer för vuxenvärldens tvivelaktiga agerande, men tas också på allvar. De är inte bara antingen ledsna eller käcka, utan märkliga, modiga, mänskliga. Den hemliga trädgården är inte bara oljemålningsvacker, den är också dramatisk och lite skev. Det går igen i filmens ton, som inte fluffar till ämnen som död, sorg och depression, utan låter dem utforskas. Samtidigt förminskas inte barnens fantasi, och hur väldigt viktiga lekarna kan vara.