För fyra år sedan klassade Världshälsoorganisationen (WHO) gaming disorder, dataspelsberoende, som en sjukdom. Det är en diagnos som sätts när dataspelandet blivit en dominerande aktivitet som tar över på bekostnad av annat och när spelandet har negativa konsekvenser på övriga livet.
Genom kognitiv beteendeterapi under 15 veckor, på Sahlgrenska universitetssjukhuset, har 27 män och en kvinna med dataspelsberoende halverat sin veckovisa speltid. Från i genomsnitt över 40 speltimmar varje vecka, till minst 20.
Hjälpa sig själv
Studien har visat att mycket handlar om att göra det svårare för sig själv att sätta sig vid datorn och börja spela. Byta plats på datorn, gömma undan nätverkskabeln eller stänga av internet under vissa tider är några av knepen för att göra startsträckan till spelet längre.
– Väldigt många hamnar mer eller mindre framför datorn. Och det är nästan som att man inte känner att man har valt det utan att man bara hamnar där, säger Annika Hofstedt, doktorand och enhetschef på mottagningen.
Det är svårt att säga hur många timmars dataspelande som räknas som “mycket”, säger Annika Hofstedt. Det beror på vilka konsekvenser som spelandet ger på livet i övrigt.
– Det är väldigt olika om man är tonåring eller student och har lätt för sig i skolan. Då kan man få mycket tid över till att spela. Men är man exempelvis småbarnsförälder med heltidsjobb kan ganska få timmar varje dag ge problem.
Förutom att antalet speltimmar varje vecka blivit färre har Annika Hofstedt och docent Anna Söderpalm Gordh sett att måendet blivit bättre.
– Både ångest och depression minskade och man ökade andelen skärmfri tid. Så det verkar inte som att man övergått till annan online-tid.
Risk att må sämre
Annika Hofstedt menar att dataspelsberoende skiljer sig en del från exempelvis spel om pengar. Spelberoende patienter har oftast som mål att lägga av helt, att aldrig mer spela. Med dataspel handlar det oftare om att minska antalet timmar så att livet i den verkliga världen fungerar bättre.
– Det är mycket positivt med dataspel. Många har mycket av sitt sociala liv där, man får vara kreativ och att spelet är något som ger livet innehåll och så.
Innan studiens början var forskarna osäkra på om behandlingen skulle göra att patienterna mår sämre.
– När man slutar med något som varit ett jätteeffektivt sätt för att hantera tankar och känslor så skulle det ju kunna bli så att man mår sämre. Många har ju använt dataspelandet som en jätteeffektiv verklighetsflykt.
Annika Hofstedt ser nu fram emot att fortsätta forskningen på dataspelsberoende.
– De som deltagit i studien har sökt behandling själva och då är man mer motiverad till förändring. Så i ett nästa steg måste vi jämföra med en grupp som inte får behandling, för att kunna se att det är just behandlingen som fungerar.
