Mellan fotot av den sista ryska tsarinnan Alexandra Fjodorovna och glaset i en medaljong skapad av Carl Fabergé fanns flera hårstrån. Kunde det vara tsarinnans hårstrån? Den frågan fick ett laboratorium tillhörande amerikanska FBI i uppdrag att besvara, liksom om några hårstrån i en annan ram tillhörde kvinnan på det fotografiet: siste tsarens mormor, drottning Louise Wilhelmina av Danmark.

FBI-labbet arbetar med att ta fram nya metoder för att hjälpa rutinverksamheten att komma vidare med olika uppdrag de dittills inte klarat av. I samband med det har man flera gånger tagit sig an historiska fall, då det annars är svårt att skapa låtsasprover som "härmar" autentiska fall och miljöer.

Ofta söndertrasat

Hårstråna i medaljongen och fotoramen var lämpliga på flera sätt. Exempelvis då det finns behov av att bättre kunna analysera just hår.

– Det är en ganska vanlig problematik på brottsplatser att man hittar hårstrån, men att de är få och att dna:t i hårstråna är väldigt söndertrasat, säger Andreas Tillmar, docent vid svenska Rättsmedicinalverkets rättsgenetiska enhet.

Dessutom var de aktuella hårstråna mer än 100 år gamla och dna:t därmed extremt nedbrutet, lägger han till.

– Och på en brottsplats kommer du sällan hitta såpass dåliga hårstrån. Så lyckas man med metodiken i det här fallet, då är man på god väg.

Familjen avrättades

En annan fördel var också att det redan fanns jämförelsematerial från tsarfamiljens kvarlevor. Tsarinnan Alexandra och hennes familj – tsar Nikolaj II, döttrarna Olga, Tatjana, Maria, Anastasia och sonen Aleksej – samt deras tjänare avrättades av bolsjevikerna i en källare i Jekaterinburg 1918. Skeletten efter hela familjen utom Aleksej och Maria hittades brända och nedgrävda i slutet av 1970-talet av en amatörhistoriker som sedan i många år hemlighöll fynden. Först 1991 grävdes dessa upp och 2007 hittades kvarlevorna efter Aleksej och Maria.

FBI-labbet testade olika reningsmetoder för att fånga upp det dna som fanns i hårstråna. Dessutom måste man filtrera bort sådant som inte hör dit.

– Problemet med gamla hårstrån är också att det finns massa bakteriellt dna, virus-dna och bakgrunds-dna som man måste filtrera bort från det humana. Så varje dna-sekvens måste man försöka härleda om det är mänskligt eller inte, och är det mänskligt måste man försöka passa in var i arvsmassan det kommer ifrån, säger Andreas Tillmar.

Löste dubbelmordet

Labbet lyckades med att från båda metoderna få fram en stor mängd dna-data från hårstråna. Nu var problemet att kunna bearbeta och analysera all denna information. Och där kom svenska Rättsmedicinalverket in i bilden.

– Man satt där med jättemycket data men visste inte vad man skulle göra av det. I samma veva så löste vi ju dubbelmordet i Linköping och då blev de lite nyfikna och såg att vi kanske hade kunskap som de inte hade, säger Andreas Tillmar.

Andreas Tillmar tog fram en avancerad beräkningsmodell för att kunna estimera grad av släktskap utifrån stora mängder lågkvalitativt dna. Det hjälpte till att avgöra om alla hårstrån från respektive föremål kom från samma individ. Tillsammans kunde forskarna också lösa frågan om vilken individ det i sådana fall sannolikt rör sig om – trots att dna:t var så nedbrutet.

Resultatet av hela analysen blev att alla hårstrån i ramen sannolikt tillhört Louise Wilhelmina och att håret i medaljongen sannolikt kom från tsarinnan Alexandra.

– Det går inte att säga helt svart på vitt, men allt pekar på att det är de här två individerna, säger Andreas Tillmar.

Får tänka om

Nu finns alltså en förbättrad metod för att få fram dna ur hårstrån och Andreas Tillmar hoppas att projektet kan leda till en utveckling där tidigare olösta fall kan klaras upp med hjälp av håranalyser. Här har man tagit "en extrem och visar att det fungerar", säger han.

– Nu har man visat att det är möjligt och då kanske forensiska labb som tidigare sagt att "vi analyserar inte hår för det går inte" får tänka om.

Det finns en del historiska svenska kriminalfall där man försökt analysera hår – då det varit det enda man hittat – men inte lyckats, berättar Andreas Tillmar. Även om utvecklingen nu går framåt har dock hårstrån en begränsning som bevis.

– Hår tappar vi ju lite här och var, så ofta hittar man det på brottsplatser. Ur den synpunkten är det ett viktigt material att använda sig av, men hår på en brottsplats behöver inte betyda att en personen har begått brottet. Det pratar ingenting om aktivitet men visar att personen har varit på platsen.