Scott Richardson är en av sex professionella så kallade skademarkörer från brittiska Casualty Resources. De har kommit till Sverige för att spela skadade under militärövningen Aurora 23. För dagen är de i Linköping och övningen Eir – uppkallad efter läkekonstens gudinna i den nordiska mytologin – står på programmet.
Ett hundratal skademarkörer, civila och militärer, är samlade på Flygvapenmuseum denna tidiga morgon. Övningen ska ge Försvarsmakten samt civila aktörer som regionen, länsstyrelsen och kyrkan träning i hur man hanterar en händelse med ett stort antal skadade.
Studerar skador
Företaget Casualty Resources, som har flera amputerade skådespelare, är ofta inhyrda på den här typen av övningar. Hittills har de arbetat i 19 länder. Skådespelarna får utbildning i hur man reagerar vid olika typer av skador och på olika behandlingar. Gruppens sminkörer har studerat verkliga skador, allt för att resultatet ska bli så verklighetstroget som möjligt.
Det är inte ett jobb för vem som helst.
– Du måste vara galen nog, för det kan vara lite farligt. Tuff nog för du är ofta ute när det är kallt och får kläderna uppklippta. Och du måste ha passionen och skickligheten att lära dig om skadorna för att spela trovärdigt för sjukvårdarna, förklarar gruppledare Ollie Hancock.
Scott Richardson och hans kollegor på plats i Linköping är alla amputerade. De får brännskador, köttslamsor i gummi och splitter som sticker upp ur huden.
– Det ser verkligen verkligt ut. Det är kul att se hur folk reagerar och säkert nyttigt för vården att få övning i att se sånt här, säger hemvärnssoldaten Carl Rothman som sitter på en stol med sitt blodiga ben.
Han är också amputerad och har varit skademarkör flera gånger, men deltar annars i Aurora 23 som vanlig soldat.
– Annars är jag ute och patrullerar och håller "lede fi" (fienden) borta.
Hemvärnssoldaterna Sofia Tapper och Joakim Bärnström står och väntar på att få brännskador.
– Vi får se om jag överlever dagen, säger Sofia Tapper innan hon får armarna och överkroppen täckta med otäcka brännsår.
Väntar på robotattack
De sminkas inomhus tillsammans med de andra svårt skadade. Limmet och färgen för skadorna fäster inte ordentligt i den iskalla vinden som drar fram denna morgon, när en robotattack ska lämna ett hundratal skadade och döda intill parkeringsplatsen utanför museet.
Utanför huttrar civila skademarkörer som till vardags studerar medicin. En av dem är den blivande logopeden Linnea Ling. Hon anmälde sig efter att ha läst om övningen på universitetets intranät. Hon har ingen aning om vad som ska hända henne mer än att hon ska föras till sjukhus i Linköping.
– Det ska bli spännande att se vad som händer och hur det går till. Man är ju någorlunda insatt i hur det är på sjukhuset men inte i en sådan här situation.
Att någon bara sminkats med lättare skador betyder inte att de är lätt skadade. Ett blåmärke på ryggen kan betyda bruten rygg. Skademarkörerna får instruktioner om sina skador och hur de ska bete sig. En trästicka med nummer fasttejpad på armen ger instruktioner om skadorna så att sminkörerna vet vad de ska göra.
Hålla värmen
Att koordinera en övning med så många skadade kräver mycket planering och förberedelser. De civila skademarkörerna får en säkerhetsgenomgång så att de inte gör sig illa på riktigt. De får veta att sjukvårdarna kommer att känna dem överallt på kroppen för att leta skador, men om det känns kränkande ska de ropa "AVBRYT". De får veta att det gör väldigt, väldigt ont att få avsnörande förband, men att det hör till.
Mattias Magnusson som är övningsledare understryker vikten av att hålla värmen i den kyliga majmorgonen.
– Det är ert eget ansvar att inte ligga och bli nedkylda. Gå upp och gör en åkarbrasa.
– Då är det glasklart allting? Det här blir roligt!
Strax före klockan nio tågar de skadade ut till övningsfältet. Några minuter efter nio hörs två kraftiga smällar och vit rök väller in. I tystnaden efteråt hörs jämranden blandat med skrik av smärta.
Till fältsjukhus
Linnea Ling är brännskadad på hals, bröst, mage och ena benet. Enligt instruktionen är hon vaken och talbar men andas snabbt och jämrar sig. Sjukvårdare kommer rusande. En och en halv timme senare är hon på fältsjukhuset.
– Jag skulle väl ha blivit snabbare prioriterad för jag hade prio ett, säger hon efteråt.
Senare transporteras hon vidare till sjukhuset i Linköping och vid lunchtid är hon klar för dagen.
Kanske dog hon av sina skador, det vet hon inte. En utvärdering kommer att göras senare. Men hon är väldigt nöjd med dagen och kan mycket väl tänka sig att vara skademarkör igen.
– Det var mycket mer givande än vad jag trott. Det var roligt, även om det låter konstigt. Jag skulle absolut göra det igen. Det sade vi allihop.