Missnöjet i pilotkollektivet sträcker sig långt tillbaka. Löner, pension och arbetsvillkor är frågor som stötts och blötts i snart ett årtionde.

Sedan den 1 september har ytterligare ett 15-tal piloter ansökt om tjänstledighet, något Officerstidningen var först med att rapportera.

– Ett 30-tal stridspiloter är tjänstlediga redan, och tio i transporten har begärt tjänstledigt – bland annat statsflyget som inte bara flyger Försvarsmakten utan också politiker, berättar Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation (FPI).

– Sedan är det fler stridspiloter som lämnar in, och jag tror att fler är på väg. Man har följt hela processen och sett att Försvarsmakten inte kan bättre än så här. Och då ger man upp helt enkelt. Man tappar förtroendet totalt.

"Ett hån"

Missnöjet har bland annat rört det statliga pensionsavtal från 2016 som innebar att pensionsåldern för flygförare födda 1988 ändrades från 55 år till 67 år. Den 1 september presenterade Arbetsgivarverket en övergångslösning så att de drygt 90 piloter som berördes fick behålla pensionsåldern 55 år.

Men det var för lite och för sent. Från stridspiloternas håll upplever man att Försvarsmakten i stället för att agera har väntat in i det längsta för att se om de verkligen skulle gå. Pensionsbeslutet kom först när tjänstledigheterna var ett faktum.

– Det är ju ett hån. Det betyder att de väntade för att kolla om jag ljög, säger "Patrik", en av de piloter som tagit tjänstledigt, och fortsätter:

– De spelar rysk roulette med svensk säkerhetspolitik.

Per-Martin Sternevi tror att det kan gå att locka tillbaka piloterna men då är lönerna den avgörande frågan.

– Vi ligger 20–30 000 under andra statliga myndigheter som har piloter som flyger. Kan vi bara komma upp i rimliga löner kontra dem har vi nog vunnit tillbaka de flesta, säger Sternevi.

– Men jag tror att för varje vecka som går så är man längre och längre ifrån att komma tillbaka.

"Stor uppoffring"

Att många av piloterna upplever att de förlorat förtroendet för arbetsgivaren är ett svårare problem.

– Under en ganska lång period har det blivit helt uppenbart för mig att arbetsgivaren över huvud taget inte bryr sig om mig, säger Patrik, som egentligen heter något annat men av säkerhetsskäl intervjuas under annat namn.

Jobbet som stridspilot beskriver han som ett av de bästa man kan tänka sig och det har inte varit ett enkelt beslut att lämna det för en civil karriär.

– Det här är inget som skett i affekt, det är ingen strejk, utan varningssignalerna har funnits hur länge som helst. Det här är en stor uppoffring för oss, man får ställa om sitt liv, men någonstans så funkar det inte längre.

Per-Martin Sternevi är ändå försiktigt förhoppningsfull om att förtroendet går att bygga upp även om det kommer att ta tid, men det gäller att agera snabbt.

– Kan man visa att det här är viktigt och göra någonting nu så har man nog avvärjt mycket av den stora förtroendekrisen.

Han understryker att det kostar 90 miljoner att utbilda en stridspilot och de pengarna är bortkastade om piloterna lämnar Försvarsmakten.

– Vilket företag planerar och investerar 90 miljoner i någonting och ser sedan inte till att behålla dem eller kunna använda dem? Det är sådant slöseri med skattepengar och sådan ansvarslöshet, säger Sternevi.

Yttersta ansvaret

Han är förvånad över Försvarsmaktens och framför allt ÖB Micael Bydéns tystnad.

– Han har yttersta ansvaret nu för att flygvapnet imploderar. Nu är jag skarp, men det här har gått för långt nu. Det här chicken racet har gått för långt. Nu är det bara att ta tag i det här.

Försvarsmaktens kommunikationsavdelning hänvisar till flygvapnets kommunikationsavdelning. Louise Levin som är kommunikationschef där pekar på den satsning på cirka 600 miljoner kronor som flygvapenchefen fattat beslut om och som implementeras under hösten.

– Det är en stor satsning, säger Levin.

Hon hänvisar också till den utvecklingsgrupp som tillsattes i somras för att arbeta med frågor som löne- och pensionsvillkor samt karriärutveckling.

– Det viktiga är att den partssammansatta gruppen UG Behålla fortsätter sitt arbete för att hitta lösningar och där ingår både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som jobbar tillsammans.

Patrik tycker att han har haft ett stimulerande arbete med bra kamrater, och vill inte helt stänga dörren till flygvapnet, men kan inte tänka sig att återvända under rådande omständigheter. Det är med blandade känslor han påbörjar flera års universitetsstudier.

– Jag har valt ett yrke där jag kommer att kunna hjälpa människor, som kommer att vara väldigt givande och ge mig bättre förutsättningar. Jag kommer inte att behöva ha livet som insats varje dag.