En arbetsgrupp i försvarsutskottet, med företrädare för samtliga riksdagspartier, gav sig förra våren i kast med att försöka utvärdera vad Sveriges deltagande i fem internationella insatser de senaste trettio åren gett. Det handlar om insatser i Bosnien-Hercegovina, Afghanistan, Somalia, Libyen och Mali.

Gruppen ville främst ha svar på två frågor:

Hur insatserna har påverkat det nationella försvaret och Försvarsmakten samt hur erfarenheter som är viktiga för Sveriges försvarsförmåga tagits tillvara?

Fått strida

– Det viktigaste är att våra officerare och soldater har fått vara i skarp strid, anser Allan Widman, Liberalernas försvarspolitiske talesperson.

– Vem vill bli opererad av en läkare som aldrig har opererat? frågar han sig och hävdar att det svenska försvaret hade varit i ett väsentligt sämre läge utan de erfarenheter som utlandsinsatserna gett.

Arbetsgruppens och försvarsutskottets ordförande Pål Jonson (M), lyfter också fram erfarenheter av närstrid, strid i bebyggelse och över huvud taget att verka i ett skarpt läge som värdefulla.

När Sverige för cirka 20 år sedan började lägga om försvaret från att vara inriktat på att försvara Sverige till att delta i internationella insatser innebar det kraftiga nedskärningar. Men också att det som blev kvar, så att säga, fick prövas hårdare utomlands. Det blev också på sätt och vis lättare att rekrytera folk till Försvarsmakten.

– Hade vi inte riktat om försvaret hade vi haft en ännu mindre försvarsmakt än i dag, säger Pål Jonson.

Gynnar förmågan

Den sammanlagda bedömningen, säger han, är att insatserna stärkte det nationella försvaret men att det gav vissa, negativa konsekvenser. Arbetsgruppen anser att Sverige även i fortsättningen ska vara öppen för att delta i internationella insatser.

– Men man bör utvärdera noggrannare hur det nationella försvaret påverkas, framför allt när det är insatser med långsiktiga politiska åtaganden och man ska verka under lång tid, säger Jonson.