Du har sett dem vid statsbesök, nationaldagsfiranden och kungliga bemärkelsedagar. Försvarsmaktens honnörsstyrkor, som på regeringens uppdrag medverkar vid högtidliga ceremonier för att ge extra glans.
När främmande sändebud ackrediteras och tas emot med högtidlig audiens har det sett i stort sett likadant ut sedan mitten av 1800-talet. Veterandagen, när Sverige uppmärksammar sina utlandsveteraner, är en nyare ceremoni. Men även det som är nytt måste vara förankrat i tradition.
Patrik Laestadius är handläggare för statsceremoniel och traditionsvård vid Försvarsmaktens högkvarter. En viktig del av hans arbete med så kallad statsceremoniell verksamhet är att hålla det traditionstyngda relevant.
– Jag tittar hela tiden på förändringar. Om man inte gör förändringar kommer det att bli irrelevant och då försvinner det. Egenvärdet är att det tillför något för Sverige.
Speglar sin tid
Ceremonierna har alltid speglat sin tid, förklarar han och tar som exempel kungabröllopet 1976.
– Då hade nästan alla soldater fältuniform och blank stålhjälm. Man ställde upp väldigt många och alla får vara med. Det är naturligtvis en stor statsceremoni, men det är också i skuggan av Kalla kriget. Det finns ett signalvärde som man presenterar – det här är inget palatsgarde utan det här är det svenska folket i vapen.
Uniformerna som används av Livgardet har rötterna i 1800-talet, men även de har förändrats med tiden. På 1960-talet skalades de av för att ge ett modernt intryck. På 1980-talet förändrades tidsandan och man började plocka upp gamla detaljer. Och de förändras fortfarande.
– Vi har ändrat vårt befälssystem så att vi har nya tjänstegrader. Det passar inte ihop med uniformssystemen från 1800-talet. Hur ska en överfanjunkare se ut på axelklaffarna i det äldre systemet? Då möter gammalt nytt och det ska vara begripligt i vår tid – för det här är inte kostymer eller maskeradkläder utan aktiva uniformer.
Sablar för miljoner
På 1980-talet började Försvarsmakten på ett mer systematiskt sätt köpa in nytillverkade paraduniformer genom Försvarets materielverk (FMV). Det är den vägen man nu går när nya sablar ska köpas in. Och det är inte sablar för 50 miljoner kronor, som rapporterades när affären blev känd i somras, betonar Patrik Laestadius.
– Orderns totala värde med optioner är 50 miljoner, men vi köper för 17 miljoner.
Mycket pengar, men poängen är att de ska hålla. Mardrömmen är att en gammal sabelklinga lossnar från fästet och far iväg och skadar någon.
– Det ska inte hända. Därför måste det vara högsta kvalitet. De andra sablarna har hållit i över hundra år.
Samtidigt pågår arbetet med att ta fram en ny säker paradhjälm för beridna högvakten. Det var redan påbörjat när de befintliga paradhjälmarna i somras togs ur bruk efter ett besked från Arbetsmiljöverket.
När paradhjälmen tillfälligt ersattes av en svart ridhjälm lät reaktionerna inte vänta på sig. Men paradhjälmen, som så mycket annat, har inte alltid sett likadan ut.
– Ursprungsmodellen från 1879 såg inte alls ut som den paradhjälm Livgardets beridna högvakt har i dag. Den förstärktes med en nackvinge bak 1900 och 1928 slog man ihop dåvarande K1 och K2, Livgardets dragoner och Livgardet till häst, och tog delar av Livgardets dragoners utsmyckningar på kasken och satte fast på hjälmen.
Modernaste uniformen
På 1970-talet fick hjälmen en inredning som på en byggarbetshjälm och för ett tiotal år sedan förbättrades den ytterligare, men var inte godkänd enligt europeisk standard för ridning.
– Det är ett ganska spännande projekt. Det kommer nog inte att se ut exakt som vi är vana vid, men det kommer att bli väldigt fint när det är klart.
Historiskt sett har Försvarsmakten alltid uppträtt i den modernaste uniformen man har, så det kan tyckas märkligt att viss verksamhet utförs med gamla uniformer.
Samtidigt är de gamla uniformerna en del av stadsbilden, av Sveriges och Försvarsmaktens varumärke. Även om soldaterna i alla fall i början kanske inte känner sig helt bekväma.
– Just när det gäller de äldre uniformerna kan man säga att soldaterna inte är här för sin egen skull, utan även fungerar som ett vykort för Sverige, säger Patrik Laestadius.
