Efter sabotaget i Östersjön blev allmänheten påmind om sårbarheten i infrastrukturen under vattnet. Lika oumbärliga ledningarna är i att förse jordens befolkning med elektricitet, telefoni och olja – lika utsatta är de för någon som vill orsaka stor skada.

– Det finns en generell sjöblindhet i västvärlden. Vi föreställer oss att havet och farlederna fungerar utan problem med alla leveranser, men hoten mot dem finns, säger Niklas Granholm, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Havet mer genomskinligt

Det uppskattas att 97 procent av den globala kommunikationen överförs med kablar under vattnet. Utöver det bereder havets botten även väg för infrastruktur som rör stora delar av energiförsörjningen, med pipelines från oljeplattformar och kablar från havsbaserad vindkraft som leder in till land.

Det strategiska och inte minst ekonomiska Intresset att övervaka och försvara undervattensnätet har lett till att det i dag pågår en upprustning under ytan. Utvecklingen går snabbt och med många satsade miljarder blir det svårövervakade havet sakta men säkert mer genomskinligt.

– Likt drönare i luften utvecklas för havet obemannade autonoma undervattensfarkoster. De kan man programmera för att simma längs med de här långa ledningarna och se till att det inte pågår något fuffens. De har sensorer som signalerar om de upptäcker att någonting finns där, säger Niklas Granholm.

Tidigare i år publicerade Frankrike något så unikt som en militär strategi för just havsbotten, med målet att kunna kontrollera områden ner till 6 000 meters djup. Seabed warfare som det kallas, krigföring på havsbotten, förväntar sig många kommer att bli allt vanligare i framtiden.

Vatten försvårar övervakning

Med hjälp av obemannade undervattensfarkoster, som i dag ofta styrs med kabel från ett fartyg men som i framtiden även väntas kunna söka på egen hand, samt sensorer på havsbotten kan både länder och bolag skaffa sig en bättre bild över viktiga områden.

Den ständiga närsyntheten under vattnet ställer dock till problem, menar Hans Liwång, docent i försvarssystem på Försvarshögskolan och som forskar i marina system på Kungliga tekniska högskolan.

– Det vi är vana vid att göra med lätthet över ytan för att hålla koll, inget av det är tillgängligt under vattnet, säger Hans Liwång.

Orsaken är att all elektromagnetisk strålning, som radar, radiovågor och det synliga ljuset, dämpas i kontakt med vatten och får en betydligt kortare räckvidd. Kvar som bästa källa till information under ytan finns då ljudet.

– Men problemet med ljud är att vi inte alls får samma upplösning. Vi kan höra att det är någonting som låter, men vi vet inte hur långt bort det är. Ljudet kan också studsa, så det vi hör västerut kan egentligen komma österut, bara att det har studsat och vi inte vet om det, säger Hans Liwång.

Minska sårbarheten

Om inte sabotaget mot Nord Stream snabbar på en redan pågående upprustning, har det åtminstone fått fler aktörer att omvärdera sina säkerhetsanalyser, tror Hans Liwång.

Områden som är känsligare än andra, som noder där viktiga ledningar förgrenas eller vid en oljeplattform, kan komma att bevakas hårdare. Men att kontrollera en hel undervattensledning från en ände till en annan är en omöjlighet.

– Man är så närsynt under vattnet att inte ens med massor av undervattensfarkoster med sensorer på dem överallt kommer du att få ett komplett skydd.

Enligt honom ligger en del av lösningen i att göra sig mindre beroende av en enskild kabel. Det är en av anledningarna till att Sverige i dag är mindre sårbart än många andra länder för en attack mot infrastrukturen under ytan.

– Man måste jobba med redundans, att man har flera alternativ. En kabel som går till ett ställe och en annan som går någon annanstans, och att det finns möjlighet att styra om ledningarna när en går sönder eller blir attackerad, säger Hans Liwång.