En kortvarig stressreaktion är i grunden funktionell, medan en långvarig stress kan bidra till fysiska sjukdomar och psykisk ohälsa. Man brukar prata om kortvarig stress som något som pågår i minuter, timmar eller dagar. Långvarig stress handlar om månader och år.

– Tidsaspekten är rätt komplicerad, för vi vet inte exakt var gränsen går. Det är sannolikt också individuellt, säger Sandra Tamm, ST-läkare i psykiatri och forskare vid stressforskningsinstitutet och Karolinska institutet.

Ett stort problem med coronapandemin är osäkerheten kring hur länge den kommer att pågå.

– Vi vet från tidigare forskning att just oro för smitta är en väldigt stark stress för kroppen. Men eftersom vi inte vet hur länge det här kommer att hålla på är det för tidigt att säga på gruppnivå vad det har för konsekvenser, säger Tamm.

"Mer skärpt"

Oron skapar troligen redan sömnsvårigheter hos många människor, och en stress och ångest som är obehaglig – men helt normal att känna. Men det finns också positiva saker med en stressreaktion, anser Tamm.

– Det finns mycket som är hoppfullt. Reaktionen man har på en fara är något som är utvecklat för att vi ska kunna hantera faran. Det man klassiskt tänker på är att man ska springa iväg från ett lejon exempelvis, men man blir också mer skärpt och tänker klarare kring vissa saker.

– Man ser nu ganska många exempel på hur folk nu använder sin stress för att hantera det här. Människor kommer på initiativ för att hjälpa sjukvården eller utsatta människor.

"Barn blev gjorda"

Historiskt har vi också klarat kriser rätt bra. Fredrik Livheim, psykolog och forskare kring stress vid Karolinska institutet, tar bombningarna över London under andra världskriget som exempel.

– Livet fortsatte ändå, det blev saker gjorda och det blev barn gjorda. Människan är förvånansvärt anpassningsbar, så där känner jag en tillförsikt, säger han.

Det finns tre saker som stressar alla människor: saker som är nya, okontrollerbara eller oförutsägbara. Coronaviruset prickar av samliga punkter.

– Känslor är aldrig farliga, men ofta är vår första instinkt att vi inte vill känna det som är jobbigt och att man försöker att inte känna det man faktiskt känner. Det som händer då är att det tar extra energi och blir ett slags lidande över lidandet som är onödigt, säger Livheim.

Men hur ska man då hantera den här oron, för att inte till slut bli orolig för att man är orolig?

Acceptans är ett bra första steg.

– Att konstatera att just nu händer det här, det är en märklig situation som påverkar alla så det är inte konstigt att jag känner det jag gör. Öppna upp och benämna vad jag känner: just nu känner jag ångest, oro, sorg, och så vidare, säger Livheim som arbetar mycket med metoden ACT, som bland annat går ut på att acceptera att upplevelser är obehagliga i stället för att motarbeta rädslan.

Hitta saker som ger näring

En utmaning med oron över coronapandemin i det informationssamhälle vi lever i är att vi kan koppla på stressresponsen 24 timmar om dygnet genom att sitta hemma och ta in massor av information.

– Jag tror nog att det är sunt, framför allt om man upplever det som ett problem, att bestämma vilka tider du vill ta in nyhetsrapportering och vilken typ. Och hitta saker som ger näring, återhämtning och vila – som att gå ut i naturen eller verkligen vara närvarande och leka med ett barn, säger Livheim.

Han tror att krisen kan föra med sig att den här typen av saker ökar, både just nu men även på sikt.

– Jag tänker att det här kommer gå över, tror jag, och kan leda till en större reflektion för oss som individer och samhälle över hur vi vill styra upp riktningen på hur vi lever och agerar för att ta hand om planeten och oss själva på ett bra sätt.