– Jag drömmer fortfarande extremt mycket och har gjort det sedan jag låg i respirator. Ibland är det hemska mardrömmar om att jag springer uppåt i en labyrint där jag ser läkare stå i hålet längst upp. Det känns så verkligt och därför sov jag de första sju nätterna hemma med lampan tänd, säger Sara Larsson, som bor i Hannäs öster om Åtvidaberg.
Hon tycker att det är skönt att prata om hur svårt det var när drömmar och verklighet blandades efter tiden på intensivvårdsavdelningen vid Linköpings universitetssjukhus. Dit kom hon den 24 mars sedan hon börjat hosta allt värre efter en kortare tids sjukdom.
Hjälp av rullator
– Jag tror att det är många som har fått intensivvård som har liknande upplevelser. Nu när jag har pratat med kurator har jag förstått att det blir som ett IVA-trauma när man varit nedsövd. Jag tror att det var viktigt för mig att skapa någon sorts verklighet när jag låg där, säger Sara Larsson.
När TT pratar med henne har hon varit isolerad hemma i två veckor och håller på att baka bröd.
– I dag ska vi fira med nybakade frallor och te. Det ska bli så roligt att träffa min dotter och grannarna för första gången på en månad, säger Sara Larsson.
Hon mår bra av att återigen kunna utföra vanliga vardagssysslor själv. När hon kom hem från intensivvården var hon mycket svag och tog sig fram med rullator.
– Jag hade ingen stadga i kroppen och var så svag. Mobiltelefonen kändes som en tegelsten. Det är en helt ny situation för mig som brukar vara i god kondition. Jag jobbar som fritidspedagog och brukar gå mycket med hundarna.
400 steg per dag
Innan hon blev sjuk brukade hon gå omkring 10 000 steg om dagen.
– Nu har jag gått 400 steg per dag. Jag tränar hela tiden och gör andningsövningar, det går långsamt framåt.
Sara Larsson är tacksam för det stöd hon får av kurator och arbetsterapeut och är också överväldigad av den värme och medmänsklighet som intensivvårdspersonalen visade. De skrev dagbok varje dag som hon var nedsövd.
– Den kändes jättebra att läsa. De skrev att de såg hur jag kämpade och att de ville att jag skulle vakna. De var så otroligt snälla och medmänskliga.
