Covid-19 har tvingat fler att stanna hemma – och kanske få tid och tillräcklig fysisk närvaro för att komma till skott med det intima.

Men att tro att detta kommer resultera i ett stort antal "coronabarn" är inte sannolikt, menar Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet.

– Det kan hända att fler idkar samliv nu när man är hemma mer, men det innebär ju inte per automatik ett barnaalstrande, säger han och fortsätter.

– Kanske skulle detta varit fallet under det tidiga 1900-talet när man inte hade tillgång till preventivmedel men i dag har folk ganska god kontroll över de reproduktiva förmågorna.

Inget särskilt med kriser

TT: Finns det något särskilt med just krissituationer som får folk att skaffa barn?

– Nej snarare tvärt om – under kriser ser man att färre barn sätts till världen, svarar Andersson.

När kriserna sedan är över brukar barnafödandet återgå till normala nivåer. Gunnar Andersson förklarar att det är det som ibland kan upplevas som en babyboom.

– Man kan exempelvis se att det föddes många barn efter andra världskrigets slut.

TT: Och det finns inte heller något med just influensor som får fler att fortplanta sig?

– Det har inte sett ut så historiskt, nej – under influensorna på 1950 och -60-talen såg man ingen sådan effekt.

Konjunkturen påverkar

En faktor som däremot påverkat barnafödande historiskt är den ekonomiska konjunkturen.

– Under finanskrisen på 1990-talet såg vi en dramatisk nedgång av födslotalen under kort tid – från 2,12 barn per kvinna till 1,50. Även efter krisen 2008 såg vi en nedgång, säger demografiprofessorn.

Det är med andra ord främst den ekonomiska kris som ruvar i coronasmittans skugga som kan leda till att färre tar steget in i föräldraskapet.

– Om fler unga förlorar jobben och får en försämrad ekonomi är det inte sannolikt att de då bestämmer sig för att skaffa barn.

Coronapandemin kan dock även påverka unga med oförändrad ekonomi, eftersom upplevd oro tros spela in i beslutet att skaffa, eller inte skaffa, barn.

Oro för framtiden

Trenden med minskat barnafödande har pågått i Sverige sedan 2010, i synnerhet under de senaste åren. En liknande utveckling går att se i våra nordiska grannländer.

Gunnar Andersson tror att den nedåtgående trenden skulle kunna förklaras av en växande oro för framtiden.

– Sedan 2008 har de ekonomiska hjulen snurrat på, och vi har inte heller sett någon förändring i familjepolitiken som kan förklara utvecklingen, säger han.

– Vi tror att det i stället beror på subjektiva faktorer så som framtidsoro, och den oron kommer nog knappast att minska framöver.