Förra året kom hon upp i 220 timmar övertid, gränsen för allmän övertid går vid 200 timmar. Hittills i år är antalet 90 timmar.
– Det känns bara otröstligt, man ser ingen ände på det. Jag fattar inte hur alla ska orka, det är redan illa överallt, säger Hanna Roos.
Orkar inte prata
Hanna Roos är anställd som narkossjuksköterska i dagkirurgin på Angereds närsjukhus i Göteborg och jobbar vanligtvis bara dagtid. Men när de mycket sjuka covidpatienterna blev fler och fler förra våren stängdes hennes arbetsplats under sex månader och hon flyttades till intensiven på Kungälvs sjukhus.
Sedan dess har hon har gått fram och tillbaka mellan kirurgin och intensivvårdsavdelning. Hon känner sig trött. Förra årets semester räckte inte för att komma tillbaka utvilad.
– I bland orkar jag inte prata med vare sig man eller barn, man vill bara vara i fred och ha tyst och lugnt. Det blir en slags hjärntrötthet som inte går att vila sig ifrån, säger Hanna Roos.
Iva tyngst
Nu jobbar hon på sitt vanliga jobb i dagkirurgin på veckodagarna och är samtidigt beordrad till intensivvårdsavdelningen i Alingsås på helgerna. Ibland tar hon även extrapass på infektionsintensiven på Östra sjukhuset i Göteborg.
– Nu vill de att vi ska flytta vår semester till utanför semesterperioden. De erbjuder 16 000 kronor för en flyttad vecka. Men om jag flyttar min vecka till september när vi ska operera igen vårdskulden, är det inte säkert att jag får semester, säger hon.
Att vara lojal med kollegorna på intensiven och tänka på sig själv är ett dilemma. Intensiven är allra tyngst, upplever hon. Vårdköerna har vuxit och hon är en av dem som stå vid operationsbordet för att beta av dem. Men det är lättare.
– Dels har man inte skyddsutrustning och så är det är bara en patient i taget.
