Demens är en av våra stora folksjukdomar. I dag är omkring 150 000 personer drabbade i Sverige. Men ingen vet med säkerhet vad som orsakar sjukdomen, som innebär en stor omställning även för de anhöriga.

– Det behövs en större medvetenhet om vad demens är. Om man kommer in tidigt med till exempel alzheimer finns det goda möjligheter att lindra symptomen och förskjuta förloppet. Men också planera för framtiden, säger Wilhelmina Hoffman.

Hon är läkare och chef för Silviahemmet i Stockholm som utbildar vårdpersonal inom området, och leder även Svenskt Demenscentrum som fungerar som en sambandscentral och kunskapsbank inom området. Hela sitt yrkesliv har hon ägnat åt de här frågorna.

Just nu sitter hon i karantän tillsammans med maken i familjens hus i norra Uppland efter en årslång cancerbehandling.

– Jag fick veta att jag hade bröstcancer. Det svåraste var att berätta det för min man och mina två barn. Det var jättetufft. Men nu känner jag mig frisk och kry och jobbar heltid här hemifrån.

Lära av det svåra

Sin vana trogen hittar hon sådant som är bra och lärorikt även i det svåra. Som det här med hur hon blev bemött som cancerpatient. Det fanns en samordning som säkerställde att hon hela tiden fick bra information om allting och en egen pärm med telefonnummer och olika uppgifter som var bra att ha. Nu jobbar hon för att demensvården ska ta efter detta goda exempel.

Kunde du som patient fly in i din jobbroll?

– Nej, då var jag bara patient. Men det var svårt att vara på den där andra sidan, att vara mottagare. Som läkare är jag ju van att vara den som bistår. Det var därför jag valde läkaryrket en gång i tiden, för att hjälpa till.

Yrkesvalet gjorde hon redan i femårsåldern när hennes pappa avled i hjärtinfarkt. En arg Wilhelmina bestämde att inga andra pappor skulle få dö och därför måste hon bli doktor. Det fanns liksom inget annat.

Vårdfilosofi

Att hon specialiserade sig på geriatrik – sjukdomar som hör ihop med åldrandet – berodde på att hon som 18-åring arbetat inom långvården och reagerat på det opersonliga angreppssättet. Här fanns mycket att göra för en som ville hjälpa och förbättra.

Som läkare började hon arbeta med demenssjuka och när hon 2003 kom till Silviahemmet utanför Stockholm kände hon att hon hade kommit hem. Här fortsatte hon att arbeta efter den vårdfilosofi som sätter personen före sjukdomen.

– Man måste jobba tillsammans med de anhöriga. Vem är den här personen? Vad tycker han eller hon om? Var gör honom eller henne ledsen eller arg? Då minskar man också risken för att kränka personen.

Hur upptäcker man en begynnande demens? Man kan ju vara glömsk ändå?

– Normal glömska har vi allihop. Var la jag nycklarna, stängde jag av kaffebryggaren, sådana småsaker. Det är värre om du glömmer hela episoder, som att du pratade med en vän i går och hela det samtalet är borta.

Stimulera hjärnan

Wilhelmina Hoffman är inte rädd för demens för egen del. Det är inte konstigt att bli sjuk, resonerar hon, för något kommer vi alla drabbas av. Huvudsaken är att få fortsätta att leva sitt eget liv hela vägen.

– Jag kan bli arg ibland och ledsen ibland, men låt mig få vara det för sådan är jag. För mig är det också viktigt att få ha kvar humor och glädje. Hellre bus och kul än hel och ren om jag måste välja. Men alla är vi olika.

För att motverka demens kan man stimulera hjärnan med sådant man tycker är kul, gärna tillsammans med andra. Wilhelmina Hoffman tycker själv om att läsa böcker och lösa sudoku. Tillsammans med maken ägnar hon sig åt korsord, matlagning och den dagliga halvtimmespromenaden.

Och bordtennisbordet mitt i vardagsrummet är en av hemmets viktigaste möbler.

– Vi har alltid spelat pingis, jag och min man. Vi kör olika cuper, just nu är det Coronacupen. Det står 25–20 till honom men jag vann faktiskt matchen i morse. Min forehandsmash är livsfarlig. Jag spelar för att vinna men jag blir också glad när maken får in en bra boll.