En man med barnvagn passerar Rinkeby torg. Från parkeringen kommer en kvinna gående för att hälsa – coronavänligt. Med vantar på och med behörigt avstånd gör de en variant av en high five, där handryggarna i stället för handflatorna möts i luften.
På vårdcentralen ett stenkast bort har ett av fönstren vid ingången täckts av information på olika språk.
För ett år sedan var covid-19 ett virus i Wuhan, långt ifrån Sverige, Stockholm och Rinkeby. Men i våras kom det smärtsamt nära.
Startade krisgrupp
Amal Omar är projektledare för Kriskommittén, ett ideellt initiativ som startade efter vårens rapporter om höga smittotal i stadsdelarna Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta – även kallat Järvaområdet.
Allt började med larmet från svensk-somaliska läkarföreningen i slutet av mars. Föreningen sade att minst 6 av de 15 som dött av coronaviruset i Stockholmsområdet var svensksomalier, många bosatta i Järva.
– För mig var det en bekräftelse på att skulle gå väldigt illa i området. När det första fallet kom i Jönköping tänkte jag: om det någonsin kommer till Rinkeby, vad skulle det innebära? Vi är redan resurssvaga, säger Amal Omar.
Medieuppmärksamheten efter larmet blev stor.
Kort därefter skrev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch en debattartikel , som förklarade smittspridningen i Järva med exempelvis trångboddhet och bristande informationsvägar.
Busch skrev också: "Analfabetismen är utbredd (för svenska förhållanden) och somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin."
"Utsatta på grund av yrke"
Då brast det för Mohamed Nuur, Socialdemokraternas ordförande i Tensta.
– Många medborgare kände: men herregud, det är inte på grund av svårigheter med det svenska språket som viruset sprider sig mellan oss, säger Mohamed Nuur.
Utsattheten berodde snarare på de enskildas livssituation, menar Mohamed Nuur och ger exempel: många Järvabor arbetar som taxi- eller busschaufförer, inom äldrevården och sjukvården.
– Hur man än vänder på det så har de varit som mest blottade för viruset, på grund av sitt arbete.
Svensk-somaliska läkarföreningen gjorde inget fel i att larma, betonar S-politikern: "De slog larm för att rädda liv".
Men Mohamed Nuur vänder sig starkt emot debatten som följde, där etnicitet hamnade i fokus och användes som ett slagträ i rasistiska inlägg i sociala medier, något som Expo uppmärksammade.
Han önskar att man i stället hade pratat om exempelvis trångboddheten i socialt utsatta områden.
Genomför studie
Även Kriskommittén vill uppmärksamma ojämlikheten i samhället. I en studie ska man djupintervjua ett 30-tal Järvabor inom framför allt serviceyrken, för att lyfta deras historier och söka svar om utbrottet.
Kommittén ifrågasätter såväl myndigheternas och stadens agerande i området. Att jobba hemifrån fungerar exempelvis inte för människor inom serviceyrken.
Amal Omar nämner även Stockholms stads erbjudande om evakueringsboende för personer i riskgrupp – till en kostnad av cirka 4 500 kronor i månaden.
– Många ville ta del av boendet, men ingen hade råd, säger Amal Omar.
Anna König Jerlmyr (M), finansborgarråd i Stockholms stad, anser att hyran för boendena var skälig sett till prisläget i Stockholm. Hon berättar att det även fanns möjlighet att söka ekonomiskt bistånd.
– När jag frågar våra förvaltningar så menar de att de allra flesta tackade nej till evakueringsboenden när det framkom att man endast fick bo där under pandemin och inte tillsvidare, säger hon och tillägger:
– Vad jag vet så finns det ingen annan stad i Europa som har erbjudit evakueringsboenden. Det var ett sätt för oss att dämpa oron och erbjuda något konkret för personer i riskgrupp.
"Det var ett krig"
Anna König Jerlmyr hävdar att man jobbade mycket med såväl skriftlig information på olika språk som närvaro i stadsdelarna under våren – men medger att det kan vara svårare för boende i socialt utsatta områden att följa myndigheternas råd, om exempelvis distansarbete.
– Här måste man visa hänsyn och kanske ta fram särskilda insatser och rekommendationer för grupper som till exempel inte kan jobba hemifrån, säger hon.
TT: Borde ni inte ha gjort det då?
– Jag vill vara ödmjuk och säga att vi alltid kan göra mer. Men vi stod inför en oerhört tuff situation i våras där vi saknade skyddsmaterial, smittspårning och tester samtidigt som det var en stor allmän smittspridning i samhället. Det var ett krig som utkämpades.
Amal Omar blir tyst när hon får frågan om Kriskommittén sett någon positiv åtgärd i Järva sedan pandemin började. Sedan kommer svaret: Nej, tvärtom. Hon utvecklar:
– Man har nästan släppt området och inte börjat jobba med konsekvenserna som pandemin kommer att ha på människor i ett redan socialt och ekonomiskt utsatt område.