Masken trycker mot ansiktet, skyddsutrustningen ger värk i nacke och axlar. Under alla lager blir det snabbt varmt och kvavt. Michaela Bülow får höja rösten för att göra sig hörd på Gävle sjukhus intensivvårdsgolv.
– Det larmar och plingar, ljud och stök överallt. Vi får skrika till varandra för att kunna kommunicera. Det gör en trött i både kroppen och huvudet, säger hon.
Gävleborg är en av av flera regioner som aktiverat krislägesavtalet efter att antalet patienter med intensivvårdsbehov hastigt ökat. För andra vändan under pandemin jobbar Michaela Bülow nu 48 timmar i veckan, 12,5-timmarspass som sträcker sig från sju på morgonen till halv åtta på kvällen. För iva-sköterskorna har gränsen mellan andra och tredje vågen suddats ut.
– Flera kollegor är så trötta att de gråter och visar symtom på utmattning. Det finns en gräns för hur mycket vi klarar av, och flera av oss är nog nära den gränsen nu.
Hoppas på semester
Även i Uppsala är krislägesavtalet aktiverat. I förra veckan varnade Fredrik Sund, verksamhetschef vid Akademiskas infektionsklinik, för att sjukhuset kan "hamna i katastrofläge väldigt snart". Enligt iva-sköterskan Helena Ronnestål är det tydligt att sjukdomsförloppen är snabbare nu – fler patienter kommer in direkt från akuten och måste sövas och läggas i respirator med en gång.
– Man är helt urblåst när man kommer hem. Just nu känns det ganska tröstlöst, vi är ju redan slutkörda efter ett drygt år. Om vi bara visste att vi får ordentlig semester i sommar ... Vi kommer inte att orka utan återhämtning, säger hon.
Fjolårets semester blev bara tre veckor lång. Tanken på hur den tiden skulle räcka till för att varva ned blev ett stressmoment i sig, säger Helena Ronnestål. När hösten kom gick hon rakt in i väggen.
– Det bara brast. Jag tappade orienteringen när jag körde bil, bara åkte runt, runt i en rondell utan att veta var jag skulle ta vägen. Jag vill inte komma dit igen, men många här är nära nu.
"Vi betalar med hälsan"
Hon märker det i hur kollegorna beter sig mot varandra, känner igen stressymtomen: hur det snabbt kan hetta till, hur man brusar upp för ingenting.
– Vi betalar med hälsan, så är det faktiskt. Då måste man från arbetsgivarens och regionens håll åtminstone se till att kompensera oss ordentligt.
I gengäld för 12,5-timmarspassen blir ersättningen nu sammanlagt 220 procent av lönen per timme. Men efter ett drygt års pandemi är det en klen tröst.
– Under hela förra året, vad fick vi? Ett skobidrag och 3 000 kronor i friskvård i stället för de vanliga 600. Man måste kunna få vara ledig, det är det som är haken. Det går inte i längden annars.
Sade upp sig
Även i Värmland ökar smittspridningen kraftigt. Bland covidpersonalen på Karlstads centralsjukhus är stämningen uppretad. I veckor har de kämpat för att få samma extraersättning som den inlånade personalen fått – enligt regionledningen en så kallad "flexibilitetsersättning". Efter många om och men gick regionen med på kravet, men för iva-sköterskan Gunilla Mattsson var det för sent. Uppsägningsansökan var redan inlämnad.
– Jag kan inte arbeta i en verksamhet där man inte har ledningens stöd. Redan när jag hörde ordet "flexibilitetsersättning" kände jag att nu räcker det. Jag vet inte hur man bär sig åt för att vara mer flexibel än vad vi har varit under pandemin.
Gunilla Mattsson och hennes kollegor har redan jobbat uppåt 3 000 övertidstimmar i år. Dubbelpass är inte ovanligt. Numera vägrar de att ta frivilliga extrapass – cheferna får beordra dem.
– Man orkar inte. Vi har slutat att svara i telefon när de ringer. Det blir de som är inne och jobbar just då som får ta det.
Gråter dagligen
Flera kollegor redan sagt upp sig eller bett om förflyttning. Patienterna på iva blir fler och fler samtidigt som personalstyrkan med intensivvårdskompetens blir allt mindre.
Sista juni gör Gunilla Mattsson sin sista arbetsdag efter 42 år som anställd inom regionen. I stället börjar hon frilansa. Möjligheten att styra över sitt eget arbete, få chans till ledighet och återhämtning, hägrar.
– Vi mår inte bra här. Många gråter och är förtvivlade i stort sett dagligen. Jag kan inte förstå hur man kan ha låtit det gå så här långt.