Den här sommaren är speciell på många vis. Vi måste stanna hemma i Sverige på grund av coronasmittan, och får söka oss tillbaka till aktiviteter som camping, vandring och Sverigesemester, som vi kanske glömt då det varit lätt och relativt billigt att semestra utomlands.
Många av oss har också hyst en dröm om att äntligen kunna umgås utomhus med tjocka släkten i sommar, trots coronasmittan. Fika, grillning och picknick på riktigt med mormor, i stället för telefonsamtal och vinkningar genom fönster eller via skärm.
Men så är det där med vädret. Kallt, blåsigt och blött, dessutom en hel del blixt och dunder. Ingen värme i sikte så långt prognosen räcker.
Vi kan inte heller fly utomlands, delvis eftersom svenskar inte hör till de populäraste nationaliteterna på grund av coronaläget.
Frågan är hur vi ska hantera coronakrisen, det dåliga vädret och besvikelsen över alltihop.
Halvarktiskt klimat
Dan Katz, legitimerad psykolog, tycker egentligen att det är rätt förvånande att vi svenskar klagar över sommarvädret. Det är så här vi har det, konstaterar han.
– Vi får acceptera att vi bor i ett halvarktiskt klimat, säger han.
I stället för att häpna över regn och rusk borde vi se till att alltid ha en plan B. Som aktiviteter inomhus, riktigt rejäla regnkläder eller umgänge under ett utetak.
– När det är vackert väder så är vi mer aktiva. Vi ägnar oss åt våra intressen, är ute mer och motionerar mer. Det vet man är hälsofaktorer. Om det är dåligt väder så minskar aktiviteten.
Men i stället för att säcka ihop i soffan och bara sura över vädret så bör vi försöka göra det vi tänkt oss ändå. Trots att det regnar eller inte är strålande sol. Här gäller det att agera, vi kan inte tänka oss ur vår frustration och besvikelse, förklarar han.
– Gör ändå saker som är meningsfulla, sådant som intresserar och stimulerar. Man får gärna ha sura tankar och hata vädret hur mycket man vill, men om man gör något så kommer man märka att man blir mindre sur, säger Dan Katz.
Ställs på prov
Patrick Anderlind, legitimerad psykolog, konstaterar att både pandemin och det risiga sommarvädret ställer oss på prov. Vanor, beteenden och tankemönster fungerar inte som de brukar, och då gäller det att sortera upp sådant som man kan påverka och sådant som står utom vår kontroll, förklarar han.
Både pandemin och vädret hör till sådant som vi inte kan göra något åt, och därför gäller det att vara påhittig och anpasslig. Särskilt när det gäller att umgänge och kontakt med andra.
"Vi människor är sociala varelser som behöver varandra för att uppleva att vi existerar. Gruppen och umgänget är viktigt och den enskilt starkaste faktorn för vår överlevnad genom människans utveckling", säger han i en skriftlig intervju.
"I isolering lämnas vi ensamma i våra tankar och känslor. Åt vårt inre öde. Vi får inte det sociala umgängets förändrande, läkande och det gemensammas stödjande kraft", fortsätter han och understryker att gemenskap kan upplevas och får på olika sätt. Man kanske inte behöver träffas rent fysiskt för att dela upplevelser och känna sig mindre ensam.
Tid att tänka
Men den här tiden kan också vara ett tillfälle till reflektion, påpekar Patrick Anderlind. Både för att sätta det vi nu är med om i relation till tid och historien, och till situationen globalt. Vi har det ändå rätt bra här i vårt regniga och kalla Sverige jämfört med många andra, med sådant som mat, sjukvård, socialförsäkringssystem och tekniska lösningar, tycker han.
Dessutom kan den påtvingade anpassningen och de förändrade vanorna få oss att reflektera över våra livsval och vilka vi egentligen är.
Vad har jag mer för behov? Finns det annat som jag tycker är roligt? Vem och vad är jag när jag inte bara gör som vanligt? Vad är egentligen viktigt i just mitt liv? Vill jag leva annorlunda sedan när denna tid är över? Det är frågor som Patrick Anderlind tycker att vi kan fundera över medan smittan klingar av och regnet droppar.