Plugg, en promenad kring huset, måltider med familjen, Netflix och tv-spel. Varje dag samma sak.

Filippo Rastelli bor i Vercelli i regionen Piemonte nära gränsen till Lombardiet – det vill säga norra delen av Italien där coronautbrottet har slagit med full kraft. Här har nedstängningen av samhället och isoleringen pågått sedan slutet av februari.

– Jag pluggar varje dag så tiden går, men jag har tråkigt hela tiden, säger han.

Saknaden efter vännerna är stor.

– Jag brukar kolla på mina foton i telefonen. Jag hoppas att det är över snart.

"Går inte ut"

Italien är ett av de länder som har drabbats allra värst av coronautbrottet. Nedstängningen har varit nästintill total. Nästan allt, utom livsmedelsaffärer och apotek, är stängt. Man får bara röra sig ett par hundra meter från sitt hem och handla en gång om dagen – en person åt gången.

– Det brukar vara min syster som handlar så jag går inte ut, säger Filippo Ristelli som bor med sina tre syskon och föräldrar i ett hus.

Premiärminister Giuseppe Conte har lovat att Italien ska börja släppa på de hårda restriktionerna. Men att bara låta allt gå tillbaka till det normala i ett land där 25 000 personer rapporteras ha dött i pandemin är inte tänkbart.

"Jag önskar att jag kunde säga: låt oss öppna allt igen. Omedelbart. Vi börjar i morgon. Men ett sådant beslut skulle inte vara ansvarsfullt", har Conte skrivit i ett Facebookinlägg.

De första stegen mot ett öppnare samhälle där en del verksamheter ska kunna öppna kan väntas 4 maj, enligt Conte, men exakt vad det innebär har inte klargjorts än.

Och det är just väntan och osäkerheten som är svårast att hantera, säger Filippo Ristello.

– Att inte veta när det är över. Om vi behöver vara i vårt hus i två månader till. Det är en svår situation här i norra Italien.

"Vi blev övergivna"

En som oroar sig för Italiens unga är Silvana Ferrero, 54 år.

Hon är lärare och bor i byn Pino Torinese utanför Turin. När TT når henne på telefon har hon precis avslutat en av sina lektioner online.

– Jag tycker synd om mina elever och barnen, säger Silvana Ferrero.

– Tänk dig en tjej på 16–17 år som kanske har en pojkvän som hon är jättekär i och så får man inte gå ut och måste vara hemma. Jag hade inte klarat av det, säger hon.

Själv tycker hon att hon är lyckligt lottad. Hon och hennes man har fått behålla sina jobb, de bor med sina två barn i en lägenhet med terrass och trädgård utanför stan och kan gå kortare promenader utanför huset.

Undervisningen tycker hon fungerar, men när det hastiga beslutet att stänga skolor och i princip hela samhällen fattades för snart två månader sedan var läget mer kaotiskt. Lärarna fick inte några instruktioner om hur de skulle sköta undervisningen eller vilken plattform de skulle använda, berättar hon.

– Vi blev övergivna, säger Silvana Ferrero.

– Jag känner till och med till lärare som bara försvann. De sade "jag sticker, jag drar" och svarade inte i telefon mer, säger Silvana Ferrero.

"Ta en kaffe för mig"

Lyckligt lottad till trots väntar familjen på 4 maj och ett lite öppnare samhälle. Och framför allt till att livet kan återgå till det normala – eller i varje fall till någonting mer normalt än nuläget.

– Men det kommer att ta tid om det ens någonsin kommer att bli som förut, säger hon.

Bara att se en film med människor som går på stan, kramas eller umgås känns konstigt och långt borta och är någonting som hon längtar efter – liksom en riktigt god kaffe från ett kafé.

– Jag önskar att jag kunde gå dit jag vill, säger Ferrero.

– Snälla, ta en kaffe för mig på vägen hem.