Det enda Susanne Hörder Lindskog ville var att sitta vid sin döende pappas sida. Men coronaviruset höll henne på avstånd.

– Det var inte så här det skulle gå till. Att vi inte skulle kunna få vara nära vår pappa sista tiden i hans liv, säger Susanne Hörder Lindskog, 57 år från Kungsängen utanför Stockholm, till TT.

Det har gått tre veckor sedan Inge Hörder, 84 år, gick bort den 30 mars efter att ha insjuknat i covid-19.

– Sorgen och saknaden efter pappa är där. Det är frustration blandat med ilska och ledsamhet, säger hon.

Inge Hörder led av demens och bodde på ett äldreboende i Sundbyberg när han blev sjuk i mitten av mars. Då hade utbrottet precis tagit fart i Sverige – ett tusental var bekräftat smittade och Sverige hade nyligen fått sitt första dödsfall.

Dubbelt anhörigskap

Inge Hörder lades in på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Han hade sex barn som i vanliga fall skulle ha turats om att sitta vid hans sida för att vaka över honom och hålla honom sällskap. Men besöken på sjukhuset var begränsade och när de väl fick komma in och prata med honom var det med skyddsutrustning och på avstånd.

Susanne Hörder Lindskog brottades dessutom med rädslan att själv smittas av sin pappa. Hon har en son med flera funktionshinder och vågade knappt tänka på vad som skulle hända honom om hon blev sjuk eller dog.

– För mig blev det ett dubbelt anhörigskap. Jag fick nästan panik av rädslan att det inte skulle få hända mig något, säger hon.

– Det var en sådan obehaglig känsla att gå rakt in i smittan och veta att jag utsätter mig för det här. Det blev verkligen väldigt svårt att hantera.

I stället stod hon på avstånd och besökte sin far mindre än vad hon skulle ha velat sista veckan i hans liv.

– Det väckte också skuldkänslor och mycket motstridiga känslor.

"Ensam sin sista tid"

En eftermiddag blev det extra outhärdligt.

– Han ringde och ville därifrån och kände sig ensam. Han var orolig, hade ångest och ensamhetskänslor.

Han bad sina barn att de skulle komma och hälsa på. Men det gick inte. I stället startade de en telefonkedja.

En av dem ringde hans mobil och försökte hålla i gång samtalet i en kvart. En halvtimme senare ringde ett nytt syskon och så gick det runt.

– Det var extra svårt att bära att han skulle vara så mycket ensam sin sista tid. Personalen kunde inte vara där oftare än de var.

"Han fattas mig"

Efter ungefär en vecka flyttades Inge Hörder till Bromma sjukhus och till en avdelning som var inriktad på äldre patienter. Där fanns ett annat lugn och det blev lättare att besöka honom, säger Susanne Hörder Lindskog. Det var också där han slutligen gick bort 30 mars – ensam i sin säng. Dagen innan hade syskonen besökt honom och tagit farväl.

– Det finns alltid saker man skulle vilja ha gjort en gång till. Men jag vet, och han vet, vad vi betydde för varandra.

– Han fattas mig. Jag saknar honom.