På en bricka i ett vitrinskåp ligger ett 20-tal tygfigurer i olika storlekar. De flesta har vit tröja och ljusblå byxor, alla har glasögon. Den största av dem har nattskjorta. Dockorna är handgjorda av en av dem som velat visa sin uppskattning för Anders Tegnell.

– Nu har de slutat komma men visst är de är ganska roliga, säger han nöjt.

Här i huset mellan åkrarna utanför Linköping växte Anders Tegnell upp. Här i det som en gång tillhört en prästgård har även hans tre egna döttrar växt upp och nu är det ofta barnbarn på besök. Platsen har blivit familjens samlingspunkt.

– Där nere hade vi ett stort partytält i somras när vi hade fest, säger han och pekar.

Att umgås i större sällskap och träffa vänner och familj var något Anders Tegnell saknade under pandemiåren. Samtidigt som han arbetade så pass mycket att det inte riktigt fanns tid för mycket annat. I boken som han nu släpper, skriven tillsammans med journalisten och författaren Fanny Härgestam, beskriver han hur han gick ut och röjde i trädgården och kom in med blödande rivsår. Det blev en avkoppling.

Inte lärt oss

När coronaviruset började spridas i världen var Anders Tegnell en okänd person för de flesta, med enstaka medieframträdanden i bagaget. Under våren 2020 ändrades allt. Dagliga presskonferenser, nyhetssändningar och intervjuer. Folkhälsomyndigheten och framför allt han själv stod i det krisande samhällets centrum. Han förväntades ha svar på sådant som ingen ännu visste. Arbetsdagarna kretsade kring klockan 14 när pressträffarna hölls.

Även i andra länder blev statsepidemiologer kända men den personkult som uppstod kring Anders Tegnell var unik. Hans ansikte syntes på affischer, t-shirts och tatueringar.

– - Det kom smygande på och förvånade mig, jag har ingen förklaring till varför det blev så. Men kanske var det positivt att det fanns ett ansikte att koppla budskapen till?

När frågan om äldreomsorgen kommer upp träder några bekymmerslinjer fram i det flitigt avbildade ansiktet. När statistik kom från Italien under pandemins början fanns en teori om att generationsboende är vanligare där och att äldre i Sverige, som i högre utsträckning bor på äldreboenden, skulle vara mer skyddade. Det visade sig vara fel.

TT: Skulle ni ha gjort någonting annorlunda för att bättre skydda de äldre?

– Jag är väldigt tveksam till det. Det är inte riktigt Folkhälsomyndighetens område även om vi har kontakt i vissa frågor. Det är inte vi som styr och ställer så att säga. Men flera stora utredningar hade ju före pandemin pekat på brister. Tyvärr verkar det inte har blivit mycket bättre, det är fortfarande en hög andel timanställda på många håll.

– Äldreomsorgen blev ju inte heller direkt någon grej i valrörelsen. Då kändes det som att vi inte har lärt oss någonting.

Var överens

Under pandemin uppstod en högljudd debatt bland forskare om vilka sätt som var de bästa för att dämpa smittspridningen. Munskydd hamnade i fokus liksom skolstängningar. I båda dessa fall tog Sverige en annan väg än de flesta andra länder. Folkhälsomyndigheten och inte minst Anders Tegnell ifrågasattes.

TT: Hände det aldrig att du undrade om alla andra gjorde rätt och vi i Sverige helt fel?

– Egentligen inte. Vi diskuterade strategierna konstant och funderade utifrån det rådande läget. Min bild är inte heller att vi var så oense. När jag pratade med mina kollegor i andra länder var vi ofta överens. Men i många andra länder blev frågorna mycket mer politiska.

Att covidfrågan flyttades från experternas till politikernas bord i många länder blev snabbt tydligt. I februari 2020 när smittspridningen i många länder började ta fart, diskuterade han med sina nordiska kollegor om inte en gemensam linje för länderna vore det bästa. Han fick intrycket av att flera av dem höll med. Kort därpå hade regeringarna tagit över frågan från statsepidemiologerna. En nordisk samsyn skulle det inte bli.

Afrikanskt fokus

Den före detta statsepidemiologen har inga närliggande planer på att sluta jobba. Han är kvar vid Folkhälsomyndigheten som senior expert och arbetar nu i ett projekt som ger stöd åt den afrikanska smittskyddsenheten Africa CDC. Afrika är en bekant del av världen för honom. När han var tolv förde pappans agronomyrke familjen till Etiopien. Han har själv arbetat i bland annat i dåvarande Zaire under ebolaepidemin och insett vikten av kommunikation och att skapa förståelse lokalt för sådant som vaccinering.

– Det koloniala arvet när vi i väst försöker föra över våra lösningar på andra delar av världen fungerar dåligt. Det är bara att titta på pandemin. Många afrikanska länder, som Uganda, var inte särskilt hårt drabbade av smittan.

Anders Tegnell såg att konsekvenserna av de stänga samhällena och skolorna var förödande.

– Många av barnen kom aldrig tillbaka till skolan igen och flickor drabbades särskilt hårt, säger han.