En kvinna med lågmäld röst svarar efter två signaler. På frågan om hur hon känner sig i dag svarar hon kort:
– Utmattad.
En kort paus följer.
I en utandning lägger hon till "trött, slut på energi och tankar".
– Jag har fått upprepa min livshistoria säkert 20-30 gånger. Det är uttömmande.
Lite mer än två dygn har gått sedan den där söndagskvällen då hon säger sig ha hittat sin lillebror, en man i 40-årsåldern, medtagen, isolerad och skadad i en lägenhet i Haninge kommun som han delat med deras mamma.
Det är den historien som systern gång på gång berättat i en rad artiklar och tv-inslag. Nu berättar hon igen – om hur brodern satt i en fåtölj med variga, såriga ben, om hur han om och om igen sade hennes namn.
– Jag kände att jag inte höll ihop, jag höll på att brista. Men jag ville inte bryta ihop inför honom, säger systern till TT.
"Har skett successivt"
Enligt systern har brodern varit isolerad i 28 år, något som polisen inte kunnat bekräfta. Om systerns vittnesmål stämmer har han hållits isolerad av sin mamma sedan tidiga tonåren.
– Han har inte varit isolerad fysiskt, som många tror nu, han har varit isolerad psykiskt. Det har skett successivt, säger systern.
Hon beskriver sin uppväxt – barndomen i familjen bestående av mamma, pappa och tre syskon – som svår.
Enligt systern behandlades syskonen olika av modern, det förekom våld i familjen, lögner och bråk. Hon hävdar också att mamman hade kontakt med socialtjänsten.
I sena tonåren flyttade systern hemifrån, men bodde kvar i närheten av sin mamma och lillebror. Under några år i slutet av 90-talet säger hon sig ha träffat dem ute på promenad ibland.
Sprang iväg
Hon beskriver det som att mamman då hade kontroll över brodern, som inte fick svara på frågor.
– Hon svarade åt honom hela tiden – han fick aldrig svara.
Enligt systern ledde detta senare till att mamman och brodern vände sig om och sprang när de såg henne utomhus.
Systern vittnar om en infekterad relation mellan henne och modern och säger att problemen uppstod redan under uppväxten. I efterhand beskriver systern även sin familj som "dysfunktionell".
– När man är ung och liten så tror man ju att ens hem är den enda tryggheten man har, säger hon och tillägger senare:
– Fast i vuxen ålder förstår man ju att allt hade varit bättre än där vi var.