Att boendemiljön påverkar människor är de flesta överens om. År 1948, när visionen för Gästrike-Hammarby växte fram, var den övertygelsen ännu starkare än i dag. Arkitekter och samhällsplanerare brann för att bygga bort den sociala misär som rådde på många håll i Sverige, med trångboddhet och dåliga sanitära förhållanden. Och eftersom fabrikerna ville locka till sig arbetskraft stod de ofta för notan.

– För arbetarna, som hade bott i baracker utan rinnande vatten och med utedass på gården, blev satsningen här ett enormt lyft, säger Martin Åhrén.

Han är byggnadsantikvarie och författare till boken ”Det nedlagda mönstersamhället”, som handlar om Gästrike-Hammarby och arkitekten Ralph Erskines arbete.

I dag bor ungefär 500 personer här, men under storhetstiden på 1950-talet var antalet det dubbla. Martin Åhrén kom hit när han fick i uppdrag av Länsmuseet i Gävle att inventera samhället.

– Redan när jag körde in här första gången kände jag instinktivt att det var något alldeles extra, säger Martin Åhrén, som blev så fascinerad att han faktiskt köpte ett av husen.

Byggt för gemenskap

Gästrike-Hammarby är en av flera små industriorter i Gästrikland, ett landskap med rika tillgångar på järn och skog. Som så många samhällen i Sverige har orten vuxit fram i samklang med industrin.

Samhället ligger i en svag sluttning ned mot Gavlehytteån. Villor, flerbostadshus, kedjehus och den gamla herrgården samsas med grönområden, idrottsplats och centrumhus. I utkanten finns fabriken. Trots att byggstilarna skiljer sig åt känns helheten harmonisk.

Husen är placerade med tanke på sol, vind och terräng – men också för att människor ska ha naturliga mötesplatser. Ralph Erskine ligger bakom 130 av bostäderna, liksom centrumhuset där distriktssköterska, bank och affär hade sina lokaler.

– Här symboliserade inte herrgården någon överhet av den enkla anledningen att det inte fanns någon fabrikschef som bodde där – han bodde i Storvik, en bit härifrån, säger Martin Åhrén.

En visionär

Ralph Erskines ambition var att skapa ett mönstersamhälle där människor skulle må bra med hjälp av vackra omgivningar och praktiska, rymliga bostäder. Han föddes och växte upp i England. Familjen var kväkare och även om han inte var aktiv i rörelsen själv präglades han av värderingarna.

– Han ville ta hand om människor. Den sociala omtanken i arkitekturen var en huvudanledning till att han kom till Sverige, säger Martin Åhrén.

Inte bara samhället utan också boendeytan inne i själva husen är snillrikt utformad, här finns en tanke bakom allt. Martin bjuder in till sitt gulrappade kedjehus från 1948. Trots att det inte är mer än 95 kvadratmeter, fördelade på två plan, känns det ljust och rymligt.

– Det är ett mönsterexempel på 1940-talets ideal när det gäller planlösning, förklarar Martin.

Markplanet består av kök, matrum och vardagsrum. Det senare skulle verkligen användas och fick gärna flyta ihop med matrummet. Finrummet skulle bort och man skulle inte ha ett kök som det gick att sitta i.

– Då hamnar man bara i köket, säger Martin.

På övervåningen ligger tre sovrum och ett badrum. Trots att rummen är små är de ljusa, tack vare de generösa takkuporna.

– När jag köpte huset 2009 var det väldigt nedgånget, men med många originaldetaljer bevarade, säger Martin, som gärna renoverar och skaffar tidstypiska möbler på fritiden.

Smart planlösning

Ett kedjehus, likt Martins, kostade 30 250 kronor att köpa när det stod klart 1948.

– När jag köpte huset kostade det 150 000 kronor.

Alla material i inredningen är gedigna och håller än.

– Det fanns ett slags samhällskodex bland dåtidens industriidkare att göra rätt för sig. Kunde du så skulle du bidra till samhället, bland annat genom att bygga bra bostäder, säger Martin.

Arbetare som ville slå till på ett hus fick extremt förmånliga lån som var både ränte- och amorteringsfria.

– Jobbade man kvar på fabriken i tio år skrevs lånen av.

Framtiden för Gästrike-Hammarby ser oviss ut. Martin skulle önska att samhället fick lite fart och bevarades.

– Många av husen är fortfarande i ganska bra ursprungsskick, säger han.

Men majoriteten av de boende tänker nog aldrig på sina hem som de unika arkitektoniska pärlor de är.