Under det stora FN-ledda miljömötet Stockholm+50 som pågår 2–3 juni samlas ministrar från hela världen för att diskutera hur omställningen mot hållbara samhällen ska snabbas på. En brännande fråga är hur länderna ska leva upp till sina löften inom Parisavtalet för att begränsa uppvärmningen av planeten till 1,5 eller max 2 grader.

I dag ökar flera länder sina utsläpp av klimatskadliga växthusgaser – tvärtemot vad som krävs för att undvika de mest katastrofala effekterna av klimatförändringarna.

Och det är en liten klick länder som står för merparten av utsläppsökningen i världen: Under det senaste decenniet stod tio länder för hela 75 procent av nettoutsläppsökningen. Det visar siffror över utsläpp inom ländernas gränser, exklusive koldioxidutsläpp från markanvändning, som redovisas i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.

Rika måste gå före

Kina intar en föga smickrande topplacering på listan över länder som ökat sina utsläpp mest – följt av Indien, Indonesien och Vietnam. I många fall handlar det alltså om utvecklingsländer som historiskt sett bär en liten del av skulden till den globala uppvärmningen.

Åsa Persson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute, betonar att det viktigaste globalt sett är att den rika delen av världen – som fortfarande står för de högsta växthusgasutsläppen – får ner dessa snabbt. Hit räknas framför allt EU-länderna och USA, men även Kina.

Samtidigt behöver de fattigaste länderna få höja sin levnadsstandard vilket kräver mer energi – och rättvisefrågan i omställningen har länge varit hett omdebatterad. Kort sagt, hur ska fler få tillgång till tvättmaskin och på andra sätt få bättre levnadsstandard utan att planeten fördärvas?

– Här ligger den stora politiska svårigheten. Vilka krav kan de rika länder ställa på de fattiga länderna för att de ska ställa om – vad är rättvist? säger Åsa Persson.

En 50 år gammal strävan

Det pågående miljömötet är ett sätt att högtidlighålla att det har gått 50 år sedan FN:s första miljökonferens, som hölls i Stockholm 1972. Redan där luftades tankar om att utvecklingsländerna borde slå in på en smartare väg än de industrialiserade länderna tagit, för att inte bli lika beroende av fossila bränslen. Det har inte gått vägen.

– Men tyvärr har man inte lyckats se till att de har kunnat bygga upp den teknologi som krävs, och många utvecklingsländer har fastnat i användning av kol bland annat, säger Åsa Persson.

Alla länder som ingår i Parisavtalet ska redovisa sina åtaganden i nationella klimatplaner. De utsläppsminskningar som Kina uppger i sin senaste plan – bland annat att nå koldioxidneutralitet till 2060 – är långt ifrån tillräckliga för att nå Parisavtalets mål, bedömer organisationen Climate action tracker. Likadan ser bedömningen ut när det gäller de andra länder som ökar sina utsläpp mest: Indien, Vietnam och Indonesien.

Marocko i bräschen

Men det finns ljusglimtar. En sådan är Marocko, som visserligen ökar sina utsläpp men som satsat rejält på bland annat sol- och vindkraft. Landet har bland annat byggt vad som kallats världens största koncentrerade solkraftverk: Enorma mängder böjda speglar som är spridda över en yta motsvarande 3 500 fotbollsplaner och som koncentrerar solens strålar för att producera el.

Åsa Persson lyfter även fram Vietnam, som ökat sin kolanvändning relativt kraftigt de senaste åren men nu verkar svänga.

– Nyligen flaggade Vietnam för att de ska fasa ut sin kolkraft och slå in på en väg mot förnybart. Om det sker återstår att se.

Ett annat exempel är att bland andra EU och USA enats om att hjälpa Sydafrika att skynda på sin övergång från kol till förnybara bränslen genom att ge ett stödpaket på flera hundra miljarder dollar.

– Det är ny modell som kanske får se mer av för att stötta länders utfasning av kol, säger Åsa Persson.

Det är också en viktig del i Parisavtalet att rika länder ger ekonomiskt stöd till utvecklingsländerna för deras klimatarbete, så att omställningen blir rättvis. Världens länder har enats om totalt 100 miljarder per år till sådana stöd under 2020-2025. Men det målet missades.

– Det var en stor besvikelse eftersom stödet behövs för tilliten och att visa att de rika länderna håller vad de lovar. Nu finns en ny plan för att nå målet inom några år, säger Åsa Persson.

Stora skillnader inom länder

En annan rättviseaspekt som klimatforskningen fokuserar allt mer på, enligt Åsa Persson, är de stora skillnader i utsläpp som finns mellan människor som bor i samma land.

– Nya data visar att de individer som släpper ut minst i afrikanska länder söder om Sahara släpper ut mindre än ett ton växthusgaser per år, vilket kan jämföras med 55 ton för dem som tillhör de rikaste tio procenten i USA.

– Det handlar om en enorm ojämlikhet både mellan och inom länder, som också sätter fokus på behovet av mer hållbara livsstilar.