Det har putsats och fejats in i det sista för att förvandla turistorten Sharm el-Sheikh till tillfälligt högkvarter för världens klimatförhandlingar.
Skinande nya bussar är redo att ge sig ut på ökenlandskapets motorvägar och glittrande solpaneler som sköts av ett företag med koppling till militären ska tas i bruk lagom till dess att FN-konferensen COP27 invigs den 6 november.
Det är dock svårt för Egypten att städa bort kritiken mot att landet får kliva fram i rampljuset och stå värd för mötet som syftar till att gå från ord till handling i klimatarbetet.
Att Coca-Cola valts ut som sponsor har väckt ramaskri hos miljöorganisationer – eftersom läskjätten är en av världens största producenter av plast, som uteslutande tillverkas av klimatskadliga fossila bränslen.
Politiska fångar
Men den mest högljudda kritiken riktar sig mot landets auktoritära drag och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Omkring 60 000 politiska fångar tros sitta inlåsta och offentliga demonstrationer är förbjudna under Abd al-Fattah al-Sisis styre.
Egyptiska företrädare har dock avvisat kritiken och understryker att aktivister kommer att få lov att protestera under COP27. Det får dock bara ske på en särskilt anvisad plats som inte ligger i direkt anslutning till konferenslokalen.
I Kairo greps nyligen över hundra personer i samband med uppmaningar till protester under klimatmötet, enligt Amnesty International som varnar för att Egypten använder COP27 som ett sätt att försöka vinna legitimitet och sminka över sina repressiva vanor.
– Det är en auktoritär stat. Det syns även på hur de har organiserat och krattat manegen för mötet, säger Rouzbeh Parsi, chef för UI:s Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, på ett seminarium inför toppmötet.
– Man har på olika sätt försökt att göra det svårare för NGO:er och andra att delta, framför allt under de första nyckeldagarna då beslutsfattare är på plats. Men man försöker även mota bort egyptiska organisationer, som försöker upprätthålla någon sorts självständighet gentemot staten.
Som en "krigszon"
För en stat som vill kväsa obekväma protester är Sharm el-Sheikh det perfekta valet.
Rader av lyxresorter ligger inklämda mellan havet och bergen på Sinaihalvöns södra spets, långt från huvudstaden och utan några centrala platser där människor kan samlas i stora grupper. Skyhöga hotellpriser och visumkrångel tvingar dessutom många aktivister och företrädare för civilsamhället att stanna hemma. Och för de som ändå tar sig till turistorten väntar en rad nya övervaknings- och säkerhetsåtgärder, som militära vägspärrar, visitering och kameror i taxibilar.
– Mängden poliser och militärer som rör sig i staden i dag ger intrycket av att vi befinner oss i en krigszon, säger gymägaren Narges om pådraget till Middle East Eye.
För Egypten finns det prestige att hämta som värdland för COP27, enligt Rouzbeh Parsi.
– Egypten var fram tills det att man slöt fred med Israel det land som alla i arabvärlden såg som ledaren och de såg sig själv som ledaren, säger han.
– Det här kan ses som ännu ett steg av många försök från deras sida att kravla sig tillbaka till främsta ledet, där andra länder som är mer ekonomiskt starka, som Saudiarabien, har tagit för sig medan Egypten har haft sina egna problem.
Afrikanskt fokus
COP27 beskrivs som det afrikanska klimatmötet. Egypten har lovat att rikta ljuset mot den svåra situation som kontinenten står inför och särskilt lyfta de krav på kompensation för klimatrelaterade förluster och skador ("loss and damage") som många sårbara länder riktar mot den rikare delen av världen.
De senaste årtiondena har Egypten vidtagit åtgärder för att minska sina utsläpp, genom att exempelvis kraftigt bygga ut kapaciteten för vindkraft. Dessutom har man satsat en del på anpassning, bland annat genom att bygga avsaltningsanläggningar och infrastruktur som bättre ska stå emot översvämningar.
Men organisationen Climate Action Tracker finns bland dem som dömer ut Egyptens klimatpolitik som otillräcklig. Ett stort problem är beroendet av naturgas och andra fossila bränslen – vilket kritiker menar kan undergräva det egyptiska ledarskapet i en tid då klockan tickar allt snabbare och varningssignalerna ringer allt högre.
