Efter 30 år av diskussion enades COP27 i Egypten förra året till slut om att inrätta en särskild fond för skador och förluster i klimatförändringens spår.
Tanken är att rika länder med stora utsläpp ska hjälpa sårbara utvecklingsländer att hantera effekterna av exempelvis intensivare extremväder, som i värsta fall kan leda till död, men också till förstörda fastigheter, åkermark och infrastruktur.
– Det sågs som ett stort genombrott, en seger för globala syd och klimaträttvisa, säger Zoa Shawoo, forskare vid Stockholm Environment Institute, på en briefing.
– Beslutet kom efter nästan 30 av hårt arbete från civilsamhället och marginaliserade samhällen som krävt kompensation och ekonomiskt stöd för att kunna återhämta sig från den klimatpåverkan de redan utsätts för.
Stora kompromisser
Men vem som ska ta notan är en känslig fråga. Rika länder med historiskt stora utsläpp – den största boven bakom dagens klimatförändring – vill inte att fonden ska ses som kompensation av rädsla för att ställas inför enorma betalningskrav.
Exakt hur fonden ska fungera har varit föremål för spända diskussioner mellan en grupp förhandlare under året som gått.
I början av november lyckades de – på ett extrainsatt möte på övertid – enas om ett förslag för hur fonden ska vara uppbyggd. Men stora kompromisser och mycket missnöje bäddar för vidare konflikt när de sista stegen ska förhandlas under klimatmötet COP28 som inleds i Dubai den 30 november.
– Det blev en klassisk kompromiss där ingen blev riktigt nöjd. Det kommer att finnas många synpunkter men tanken är att rekommendationerna ska spikas på COP28 så att fonden kan upprättas, säger Sveriges chefsförhandlare Mattias Frumerie till TT.
– En fråga från Sveriges och EU:s sida har varit hur fonden ska finansieras. Där har vi tyckt att det är viktigt att inte bara den traditionella givarbasen ska bidra.
Vem tar notan?
Ingenstans i klimatkonventionen eller Parisavtalet sägs något om vem som ska betala för klimatrelaterade skador och förluster – en kostnad som bara lär öka med tiden.
USA och EU framhåller att bördan bör delas med mer välbeställda tillväxtekonomier som Kina och Saudiarabien. Kina finns dock bland de länder som menar att de inte bidragit lika mycket till klimatförändringen som väst, utan snarare borde få ta del av stödet. Enligt förslaget kommer dock inget land att tvingas att skjuta till pengar.
Hittills har inte heller några länder gått fram med konkreta finansieringslöften, men vissa har signalerat att de kan tänka sig att göra det. EU lovar exempelvis ett "betydande" bidrag till fonden, men har i nuläget inte nämnt någon specifik siffra.
Manar till enighet
En annan stötesten är var fonden ska vara placerad. EU och USA vill att Världsbanken – där rikare länder har större inflytande – ska stå värd, något som G77-gruppen av utvecklingsländer och Kina starkt har motsatt sig. De varnar också för höga kostnader.
Kompromissen blev att Världsbanken ska stå värd för fonden under en övergångsperiod. Målet är att den ska vara i gång 2024.
"Miljarder människor, liv och levebröd som är sårbara för klimatförändringens effekter är beroende av att den här rekommenderade strategin antas på COP28", konstaterar klimatmötets ordförande Sultan al-Jaber och manar parterna att komma överens.