Snabba utsläppsminskningar krävs för att bromsa den globala uppvärmningen och på det pågående klimattoppmötet COP27 i Egypten uppmanas världens länder att gå från ord till handling i klimatarbetet.
En liten ljuspunkt kunde kanske skönjas när den amerikanske presidenten Joe Biden nyligen träffade Kinas president Xi Jinping vid G20-mötet på Bali i Indonesien. Ledarna kom då överens om att återuppta samtalen kring klimatfrågan.
De bägge länderna stod tillsammans för knappt häften av de globala koldioxidutsläppen förra året.
Från 1990 till 2021 har de totala årliga utsläppen i världen ökat från cirka 23 000 till 38 000 miljoner ton koldioxid, en ökning med 15 000 miljoner ton. Kina svarade ensamt för cirka 10 000 miljoner ton, eller 66 procent, två tredjedelar, av den totala ökningen.
Samtidigt har EU minskat sina emissioner kraftigt och står bara för 7,33 procent av de totala utsläppen globalt. USA har också lyckats få ner sina siffror, från 22,3 procent av världens utsläpp 1990 till 12,55 procent 2021.
Det är med andra ord uppenbart att Kina bär ett stort ansvar om klimatkrisen ska kunna lösas. Men enligt Karl Hallding, chefsanalytiker med fokus på Kina vid innovationsmyndigheten Vinnova, finns det inte mycket som talar för att kineserna ska få bukt med sina utsläpp.
– Nej, inte vad jag kan se. Kinas internationella klimatpolitik i dag handlar primärt inte om att minska utsläppen utan om att höja kommunistpartiets inflytande i världen.
Utsläppen ökar
Ett av problemen är att Kina placerades bland utvecklingsländerna när man slöt det första internationella klimatavtalet, Kyotoprotokollet, 1998. Där har man fortsatt att vara kvar, trots att Kina i dag är världens näst största ekonomi och svarar för 30 procent av världens industriproduktion.
Att vara klassat som u-land innebär att Kina har sluppit kravet på absoluta utsläppsmål som gäller för EU, Japan och USA. I stället har man ställt upp ett relativt mål som är kopplat till den ekonomiska utvecklingen. Det innebär att kvoten mellan utsläppen och BNP ska minska med minst 65 procent fram till 2030 räknat från 2005 års nivå.
Låter det krångligt? Det är precis vad det är, men i korthet kan Kina uppfylla sitt åtagande även om man fortsätter att öka sina reella utsläpp fram till 2030. Vid den tidpunkten är det inte osannolikt att Kina står för en ännu större andel av de globala utsläppen än i dag, enligt Hallding.
– Kina har kämpat med näbbar och klor för att få behålla det här systemet, säger han.
Falsk bild
Kineserna har också haft ett uttalat mål att höja andelen förnybar energi, vilket har gjort att landet periodvis har blivit välvilligt behandlat av miljörörelsen i väst. Men det ger en falsk bild, enligt Karl Hallding som påpekar att förnybara energikällor bara står för en tiondel av de totala energianvändningen i Kina. Andelen har dessutom sjunkit sedan 1990 då de förnybara källorna svarade för en fjärdedel av energianvändningen.
I stället är det kolet som fortsatt är kung i Kina. Fortfarande byggs nya kolkraftverk i snabb takt i landet. Ett problem är att de egna koltillgångarna håller på att sina.
– Nu importerar man stora mängder kol, i första hand från Australien och Indonesien, säger Karl Hallding.
För några år sedan påpekade kineserna ofta att landet förvisso hade stora utsläpp men också en mycket stor befolkning. Utsläppen per capita var med andra ord små. Men den tiden är förbi.
Kinas utsläpp per capita är nu högre än både EU:s och Japans utsläpp. De har till och med blivit tystare vad gäller den historiska skulden, det vill säga de totala utsläppen genom tiderna. Kina har för länge sedan gått förbi Storbritannien, landet där industrialismen föddes och man är snart uppe på samma nivå som hela EU.