Det råder febril aktivitet i Laevas sameby, som ligger i Kiruna längs med den norra sidan av Kalixälven. Nu ska renarna skiljas åt och delas upp i mindre grupper inför flytten till vinterbetet.

Men ingenting är längre som det brukar vara för renskötarna.

– Renskiljningen görs vanligtvis senare på året, men klimatförändringarna har tvingat min familj att stressa och samla ihop renarna redan nu, säger Hanna Keinil.

För två veckor sedan kröp termometern ned mot minus 20 grader i Kiruna. Men från en dag till en annan slog det om till plusgrader och därefter blev det minusgrader igen. De ständigt skiftande temperaturerna gör att det har bildats islager som gör att renarna inte når ner till maten på marken.

– Det leder till att renhjorden måste spridas ut men också till svält. För renskötare innebär det stora ekonomiska förluster, inte bara för att renarna dör men också för att de måste stödutfodras, säger säger Keinil.

– Mina äldre uttrycker det som att dåliga år har funnits, men i dag är det mer vanligt än ovanligt. År efter år är ett krisår, det finns inga bra år längre.

Oro för framtiden

20-åriga Hanna Keinil befinner sig på klimatmötet COP26 i Glasgow som representant för Sáminuorra, en ungdomsorganisation för samer i Sverige. Hon studerar statsvetenskap i Luleå men hoppas flytta hem igen efter sin examen. Men hon är orolig över vilken framtid som väntar henne och andra samer i ett Arktis där klimatförändringarna går mycket snabbare än i resten av världen.

– Vår traditionella kunskap och vår kultur kommer från vår relation till land och vatten. Om våra markområden förstörs och inte längre går att använda för våra näringar kommer också den samiska kulturen att förtvina, säger hon till TT:s utsända.

– Klimatfrågan är oerhört viktig och något som vi alla tvingas engagera oss i. Det är väldigt oroväckande att vissa människor inte har någon klimatångest alls.

Men det är inte bara de snabba klimatförändringarna – som förvandlar tidigare välkända marker till något främmande – som är ett orosmoln. Hanna Keinil är också kritisk till den omställning som innebär planer på nya gruvor och vindkraftsparker i traditionellt samiska områden.

– Den gröna omställningen har gjort samiska, och urfolksområden i hela världen, särskilt intressanta, säger hon.

– Men grön för vem? Ska vi verkligen sätta ordet grön framför en gruva, det är ju bara ett sätt för ekonomiska intressenter att rättfärdiga sina handlingar så att de kan etablera sina verksamheter.

"Dubbelt drabbade"

Samer är inte emot en omställning, men den måste ske på ett rättvist sätt, framhåller Gunn-Britt Retter, som är chef för Arktis- och miljöavdelningen i Samerådet. Hon menar att det finns en en uppfattning bland samer att man drabbas dubbelt.

– Dels drabbas vi hårt av klimatförändringarna, säger hon.

– Men jakten på grön energi leder också till gruvor som vill utvinna koppar till batterier och vindkraft för alternativa energikällor. Vi förstår att alternativa energikällor behövs, men skalan är enorm och ödeläggande för naturen och därmed också för oss vars näringar och kulturer är tätt sammanflätade med naturen.

TT: Hur skulle en grön omställning kunna ske på ett mer rättvist sätt ur ett samiskt perspektiv?

– Det viktigaste är att samer får vara med i beslutsfattandet. I dag tas besluten ovanför våra huvuden, säger Rette.

Ett sätt att synliggöra urfolkens perspektiv och röster i klimatfrågor är den särskilda plattform som är en del av Parisavtalet. Under COP26 har det gjorts flera viktiga framsteg inom ramarna för plattformen.

– Vi blir hörda, det går sakta framåt, säger Rette.

– Vi har också professionella förhandlare som ser till att urfolksrättigheter respekteras i Parisavtalets regelbok. Men vi är en ganska liten lobby jämfört med företag och andra som har mer pengar än oss, men att ge upp är inget alternativ.