Ny kärnkraft och fler laddstolpar. Den svenska regeringen sätter stort hopp till elektrifieringen som lösningen på hur landets utsläpp av växthusgaser ska minska.
”Klimatpolitik börjar och slutar med energipolitik” har statsminister Ulf Kristersson sagt bland annat under klimattoppmötet i Egypten i november.
Fokuset på energi som räddningen för klimatet avspeglas även i att regeringen lagt ner miljödepartementet och bildat ett nytt departement där miljö och klimat samordnas med närings- och energipolitiken, något som väckt kritik från flera håll.
Hela paletten
Johan Rockström är chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning i Tyskland och professor vid Stockholms universitet. Han konstaterar att elektrifieringen är nödvändig, men att begränsningen av klimatfrågan till att handla om energi går på tvärs med vad vetenskapen säger.
– Det här ser jag som problematiskt, och det är inte i överensstämmelse med vad vetenskapen visar. Både FN:s klimatpanel IPCC och vår egen forskning visar tydligt att vi missar målen i Parisavtalet och klarar inte att hålla uppvärmningen väl under två grader om vi bara fokuserar på energiomställningen och att gå från kol, olja och gas till förnybart, säger han.
– Tvärtom måste vi ha hela paletten av hållbarhetsfrågor för att säkra klimatet, alla de planetära gränserna behöver hanteras samtidigt. Sverige måste fortsätta att ha en bred miljöagenda.
Säkra naturskogarna
Framför allt handlar det, menar Rockström, om att ställa om jordbruket för att få ner utsläppen, liksom att värna och återställa de naturliga kolsänkor som finns i skog och mark.
– Det handlar om att säkra de återstående naturskogarna och att de kolsänkor som finns i alla typer av organiska jordar och våtmarker. Men även att säkra att Östersjön inte knuffas allt längre ner i en syrefri framtid på grund av övergödning.
Hittills har hav och land kunnat ta upp ungefär hälften av de växthusgaser som mänsklig aktivitet orsakat. Men den ”buffrande” förmågan minskar i takt med att naturen trängs undan och artrikedomen utarmas eftersom naturliga ekosystem, fyllda med många olika sorters växter, är bäst på att suga upp koldioxid.
Klimatkrisen är tätt förknippad med förlusten av biologisk mångfald – och båda två utgör allvarliga hot mot mänskligheten, har FN:s vetenskapliga paneler på båda områdena, IPCC och IPBES, slagit fast. Att det inte går att lösa den ena krisen utan att ta hänsyn till den andra har också fått alltmer uppmärksamhet internationellt.
Bundna vid masten
I Sverige har regeringen aviserat cirka en halvering av budgeten på miljöområdet vilket flera bedömare menar kommer att slå mot arbetet med biologisk mångfald. Däremot har regeringen permanentat en satsning på att återställa och anlägga våtmarker.
Samtidigt som Johan Rockström anser att regeringens klimatpolitik är problematisk, tror han inte att det får så stora effekter i verkligheten eftersom Sverige är bundet till EU:s politik på området.
Till exempel nämner han att den utlovade sänkningen av reduktionsplikten, inblandningen av förnybart bränsle i drivmedel, av allt att döma inte går att genomföra som planerat då EU:s klimatregler sätter käppar i hjulet.
– Vi har bundit fast oss vid masten och seglar på i en hållbar riktning. Då tycker jag att det är bättre att bejaka den riktningen. Nu känns det lite motvalls.
Riskabla signaler
Däremot menar han, i likhet med många andra forskare, att regeringens politik gjort att Sveriges ledartröja på klimatområdet krympt avsevärt, liksom möjligheten att påverka andra länder i rätt riktning. Sverige har länge varit en inspiration för andra länder, liksom en generös bidragsgivare till globala fonder för klimat och biologisk mångfald.
– När ett sådant land plötsligt säger att vi inte anser oss ha råd att hålla ambitionsnivån så skickar det riskabla signaler till omvärlden. Framför allt till stora utvecklingsekonomier, som förstås säger att om ett så rikt och välutvecklat land, med så goda förutsättningar, inte anser sig ha råd – hur i allsin dar ska vi då ha råd?
Sverige må vara litet till yta och folkmängd. Men, säger Rockström:
– I klimatsammanhang skulle jag påstå att vi är en stormakt, i den mening att det finns en respekt för hur beslut fattas och vad vi åstadkommit. Och det där tittar Modi på i Indien, Xi Jinping i Kina, och nu Lula i Brasilien. Man ska inte underskatta vad det betyder.