Nu börjar saker återgå till det normala på Finlands Nationalbalett i Helsingfors. Efter den totala nedstängningen har restriktionerna lättat så pass att föreställningarna har kunnat dra igång igen.

– Helt fantastiskt! Att inte få uppträda har varit jobbigt för många här, ingen har ju vetat när de får stå på scenen igen, säger Madeleine Onne, som sedan två år är chef för Finlands nationalbalett.

– Jag har som brukligt i balettvärlden inga mellanchefer under mig så det är 90 utvecklingssamtal att genomföra och 90 personer som ska ha en klapp på axeln. En salig röra och en härlig röra!

Madeleine Onne är oftast den positiva typen. Man kommer hundra gånger längre om man gör saker tillsammans och med ett glatt humör, det är hennes bestämda uppfattning. Hon förstår att en del kan ha lite svårt med den hurtigheten.

– Det måste ju vara otroligt enerverande för en som inte är som jag att ha ett envist bi runt sig som bara surrar: ”Kom igen, nu kör vi! Det finns en lösning, vi ser den bara inte än!”.

Mycket envis

Få är likgiltiga inför Madeleine Onne. Antingen gillar man hennes sätt eller så driver hon en till vansinne. Det tror hon i alla fall själv.

Envisheten har tagit henne förbi många hinder. Sedan barndomen hemma i Stockholm har hon levt med skolios, men den sneda ryggen hindrade henne inte från att bli dansare, premiärdansös och hovdansare i Kungliga baletten i Stockholm. Varken feber eller muskelinflammationer har hållit henne borta från scenen. Är det föreställning så är det.

– Jag ger aldrig upp. Det finns inget i min värld som heter att det inte går.

Efter danskarriären blev hon balettchef och som chef måste hon acceptera att alla inte är som hon.

– Ja, det ju lite jobbigt, säger hon och skrattar.

– Men problemet är mitt. Jag kan inte begära att folk ska göra saker utanför arbetstid till exempel. Så många gånger gör jag det själv i stället.

Starka reaktioner

Madeleine Onne talar inte finska på jobbet utan använder engelska. Hon har inte plats för fler språk i huvudet efter att ha pluggat mandarin under sina åtta år som balettchef i Hongkong och dessutom lärt sig en hel del hebreiska under sitt första äktenskap.

Hon var 44 år och chef för Kungliga baletten i Stockholm när hon fick sitt andra barn. Hon födde Alexander på en fredag, måndagen därpå var hon tillbaka på jobbet, med Alexander. Det väckte starka reaktioner på sina håll.

– När en kvinna inte stannar hemma med sina barn ser många människor henne som ett hot. Men jag förstår inte vad som var så hotfullt. Var och en måste göra det som känns rätt för dem – så länge det inte innebär något negativt för andra. Dit räknas inte att inte vara hemma när man fått barn, tycker jag.

Livet har lärt Madeleine Onne att om man sticker ut är man besvärlig. Det gäller inte bara i Sverige. I Hongkong stack hon ut på grund av sitt utseende och fick ofta höra att hennes lockiga hår såg vilt ut. Men på många sätt blev kulturskillnaderna större när hon flyttade till Texas för att leda Houston Ballet Academy.

– Inför flytten till Hongkong varnade folk mig för kulturskillnaderna, men för mig var Texas bra mycket konstigare. Min granne i Houston förklarade att om någon kommer in på din tomt som inte har där att göra så är det bara att skjuta. Jag sa att jag inte tänkte skaffa något vapen. Och grannen blev så förvånad!

Balett eller inget

Sedan den egna danskarriären tog slut har hon förstås kunnat sakna att uppträda. Men glädjen att som chef arbeta med de yngre förmågorna och se hur de utvecklas räcker långt.

Hon skulle kunna dansa i andra sammanhang, tänker kanske någon här. Nej, för Madeleine Onne är det balett eller inget som gäller. Om hon förväntas dansa discodans får hon ångest.

– Det började i skolan, jag var den töntiga balettflickan med hårknut och fötterna pekande utåt. Vilken kille vill dansa med en sådan? Sedan är det så att i balett kan jag gömma mig bakom det faktum att någon annan har hittat på stegen, det kan jag ju inte om det är disco. Ska jag dansa fritt ska det i så fall vara väldigt mörkt.