Författaren Elisabeth Åsbrink har isolerat sig mer än vanligt på sistone, precis som de flesta andra. Skillnaden är att hon hade planerat att göra det ändå, för att skriva klart sin senaste bok.
– Jag skulle ha varit på Capri i tre veckor och gjort färdigt det sista. Nu sitter jag hemma i Stockholm i stället. Det fungerar bra det med.
Den nya boken har hon gått och burit på i hela sitt liv, men för att skriva den behövde hon byta genre. Hennes tidigare böcker har varit sakprosa och berör ämnen som nazism, nationalism och bilden av Sverige. Nu har hon skrivit om sin familjs historia på moderns sida och valt romanformen.
Handlingen kretsar kring tre kvinnor ur tre generationer i tre städer. Bokens titel är ”Övergivenheten”.
– Vems övergivenhet? Ja, det får man fundera över vid läsningen, jag vill inte förklara titeln. Men det är läskigt att skriva om sin familj. Utlämnande. För det är ingen bra idé att försköna eller dölja saker när man skriver.
Förstå sin familj
Sin pappas historia har hon redan berört i boken ”1947” som kom 2016. Han var ungersk jude och hamnade efter kriget i ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar hade dödats av nazisterna. Långt senare kom han till Sverige och träffade Elisabeths mamma.
Hon var född i London. Hennes mor var tysk protestant och fadern spansk jude från Thessaloniki i Grekland. Det är lite på skoj som Elisabeth Åsbrink sammanfattar sig själv som en stor europeisk röra.
– Jag kommer från en familj som består av människor som av olika skäl tvingats emigrera. Jag ville försöka förstå min familj som representerar stora delar av Europas historia. Och samtidigt deras speciella personligheter och hemligheter. Förträngda minnen och lögner, sådant roar jag mig med, säger hon och skrattar lite.
Familjens historia har haft stor inverkan på hennes liv. Det framgår inte minst i förordet till den senast utgivna boken ”Orden som formade Sverige”.
Där är utgångspunkten att hon försöker förstå det här landet hon är född i, men länge kände att hon inte riktigt tillhörde.
– Mina föräldrar är överens om att jag är gjord i Strömstad och född på Sahlgrenska. Men när jag föddes 1965 var jag ungersk medborgare enligt medborgarskapslagen som grundar sig på föräldrarnas härkomst, den så kallade blodsprincipen. Det säger något om hur Sverige drar gränsen mellan vi och dom. Det där har präglat hela mitt liv.
Hade djup kris
Elisabeth Åsbrink började sin yrkesbana som nyhetsjournalist och har bland annat arbetat på Sveriges Radio och på SVT:s ”Uppdrag granskning”. Grävande reportage som kräver mycket research, det visade sig vara hennes grej.
– På det sättet är jag en nörd. Att leta i arkiv är något helt annat än att söka på nätet där man får svar som man ropar. I arkiv hittar man saker man inte visste fanns.
Så var det då hon gick igenom Allmänna säkerhetstjänstens akt över Ingvar Kamprad och upptäckte att han klassats som nazist 1943, och att han efter kriget umgicks med den svenske fascistledaren Per Engdahl. Det här skriver hon om i den uppmärksammade Augustprisvinnaren ”Och i Wienerwald står träden kvar” (2011).
Skrivit har Elisabeth Åsbrink alltid gjort men det krävdes en djup kris innan hon vågade ta sitt skrivande på allvar.
– För 13 år sedan hade jag haft en lång period av stress som utlöste en fysisk sjukdom. Jag låg inne i sex veckor, det var mycket dramatiskt och jag och mina söner förberedde oss på att jag inte skulle klara mig.
Men det vände. Och när hon inte avled kände hon att nu fick inte rädslan styra längre. Hon måste skriva, det var ju det hon innerst inne ville.
– Jag är tacksam för krisen för efteråt kände jag att livet är så kort. Allt som inte var viktigast fick vara. Jag slutade träffa människor jag inte litade på och gå på fester av pliktkänsla. Det kändes mera meningsfullt att sitta hemma med barnen i soffan och äta popcorn.
Elisabeth Åsbrink blev på en gång modigare och mer hungrig på livet. Gör det intressanta, säg nej till det tråkiga – så blev hennes nya hållning.
– Kanske låter det larvigt men jag rekommenderar den attityden. Livet blir mycket roligare då.