Att Carina Seth Andersson skulle bli formgivare som främst jobbar med glas är både en tillfällighet och inte. Som liten var största intresset att rita, eller så sydde hon eller byggde något. Själv tror hon också att föräldrarnas tillåtande inställning har haft betydelse. Att ägna sig åt något kreativt och konstnärligt sågs inte som något märkligt, åtminstone inte inom familjen.
– Mamma och pappa har alltid låtit mig få hålla på med mitt och inte försökt styra. Frånsett att min mamma var noga med att jag måste kunna försörja mig.
Inre kompass
Däremot sågs det som en aning udda bland kompisarna på Lidingö. När de flesta av dem valde att gå direkt till universitetet efter gymnasiet valde Carina glasskolan i småländska Orrefors.
– Det var många som undrade vad jag gjorde där nere i skogen i Småland. Jag minns att en vän sa till mig att det var ett slöseri med min tid att gå där. Men när jag kom till hyttan var det som att hitta hem. Då förstod jag att man kunde jobba med det. Men egentligen strävade jag aldrig efter att bli formgivare, det bara blev.
Hon förklarar det som en inre kompass som var omöjlig att stå emot. Den har hon i alla år litat på och känt sig trygg med.
Efter Orrefors började hon i Anders Wingårds glashytta i Baskemölla. Där var hon i ett par år och kom därefter tillbaka till Stockholm för att gå på Konstfack.
Många samarbeten
Under åren har hon samarbetat med olika uppdragsgivare. Hennes mest omskrivna föremål är vasen ”Dagg” som hon gjorde i slutet av 2000-talet för Svenskt Tenn. Andra samarbetspartners är Skrufs glasbruk, Hackmans och Fogia. Sedan ett antal år har hon formgett både textila mönster, glas och andra objekt för Marimekko. På meritlistan finns även offentlig konst och utställningar i New York, Berlin, Paris, Milano och så vidare. Hon har också jobbat som lärare på Beckmans. Hon utnämndes till Årets designer 2017 med motiveringen ”… den lågmälda perfektionismens mästare”.
Parallellt har hon hela tiden haft egen produktion i ateljén den gamla porslinsfabriken i Gustavsberg. Just nu ligger fokus bland annat på ett konsthantverksprojekt i Japan. Förutom glas använder hon keramik, läder och trä.
Varifrån kommer din inspiration?
– Jag får kraft av nya situationer, att göra saker och träffa människor. Det kan vara ett träd i skogen och hur det växer, ett föremål jag hittar på en loppis eller människor jag möter. De senaste åren har jag fått mycket inspiration av att vara på den japanska landsbygden. Men som vanligt är det inte extravagansen jag går igång på utan vanliga ting.
En viktig del i skapandet är att det inte ska bli för perfekt och tillrättalagt. Det måste skava lite i så att det blir lite spännande. Det kan vara storleksförskjutningar, material eller ytor. Och även om formerna är enkla måste proportioner finnas där. Det är inget man snor ihop på en kvart, säger hon.
– Det är min utmaning – att jobba med formerna och reducera utan att ta kål på det. Det är en svår ekvation, men en väldigt viktig del. Och estetiken går alltid före praktiken, även när jag jobbar med bruksföremål och objekt.
Använd det fina
Skillnaderna mellan uppdragsgivare och föremål har varit stor under de cirka trettio år Carina har varit verksam som formgivare. Men den gemensamma nämnaren är bruksrelationen. Hennes motto är att saker ska användas och inte ställas undan i ett skåp eller bli liggande någonstans.
– Om jag hade haft en finservis skulle jag plocka fram den och äta på den varje dag. Jag ska inte dö med den i skåpet utan att den knappt har använts. Sedan ska mina barn ärva den, de kanske tycker att den är asful och slänger den.
– Man har bara ett liv och då ska man använda det man tycker allra bäst om. Går det sönder så har man ändå brukat det.