Vi ses en av de soligare dagarna i början av sommaren. Henrik Ennart, som har jobbat hemifrån Värmdö i ett par månader, säger att det känns både ovant och skönt att komma in till Stockholm. Men fikat tar vi för säkerhets skull utomhus och på avstånd. Själv väljer han en kardemummabulle till kaffet.

Som Sveriges mesta hälsojournalist är han van vid frågan om han verkligen kan äta något så onyttigt som en bulle.

–  Det har hänt att mina arbetskompisar vill att jag recenserar maten på lunchen, om den är nyttig eller inte. Men det handlar inte om enskilda saker utan om hela kittet.

Han tar de blå zonerna som exempel – de sex platserna i världen där människor blir väldigt gamla. Henrik Ennart har skrivit både artikelserier och böcker om de blå zonerna och med dem startat en hälsotrend i Sverige som fortfarande håller i sig.

–  Ingen av människorna i de blå zonerna som jag mött har varit särskilt hälsointresserade. Får de chans att dricka vin så gör de det. Det är det totala som räknas.

Inget självklart val

Det var inte givet att Henrik Ennart skulle bli journalist. Visserligen skrev hans pappa då och då kulturartiklar och Henriks äldre bror började tidigt jobba på Aftonbladet. Själv var han inte lika säker. I stället pluggade han nationalekonomi, statsvetenskap och statistik i Göteborg och sökte sedan jobb, bland annat på olika myndigheter. Men också på Kalmars lokaltidning Östra Småland. De nappade först och så var bollen i rullning. Nästan fyrtio år senare, varav mer än trettio på Svenska Dagbladet, är han fortfarande kvar i yrket. Och han har inte ångrat sitt val.

Den känsliga nyhetsnäsan har han kvar, likaså nyfikenheten. Däremot har han blivit mer noggrann med valet av ämnen.

– Det blir viktigare och viktigare att göra det som känns väsentligt. Jag går inte in i ett ämne som jag inte är särskilt intresserad av.

Nyfikenhet som drivkraft

Under åren har han gått från att vara allmänreporter och nyhetschef till prisad vetenskapsjournalist och författare. Samtidigt har han hela tiden fortsatt att hålla kvar i det han kallar för ”underperspektivet”.

–  Det handlar om att värdera fakta och se hur den påverkar vanliga människor. Som nu med corona: ”Det finns inga studier som visar att munskydd skyddar.” Nä, men massa andra länder har ändå valt det och chansen är stor att det kommer sådana studier om några månader. Den säkerhetsmarginalen tycker jag att många journalister missar när det gäller vetenskap.

Ett ämne som fortsätter att trigga hans nyfikenhet är hälsa där mat, livsstil och åldrande också ingår. Nu är han inne på sin tredje bok om Happy Food tillsammans med kocken Niklas Ekstedt. Tillsammans har de borrat på djupet i veganmaten, medelhavskosten och nyttan med syrade ostar, bland mycket annat. Dessutom har de under våren dragit igång podden ”Leva gott!”

Prisbelönt granskning

Men även om Henrik Ennart gärna fortsätter att skriva om hälsoämnet, vill han inte begränsa sig till bara det. Det finns andra spännande grejer att ta tag i. Som exempelvis bygget av Nya Karolinska sjukhuset, NKS.

Första artikeln skrev han och dåvarande kollegan Josef el Mahdi 2010. Redan då framkom kritik och frågetecken kring prislappen av det nya specialistsjukhuset. Fem år senare var det dags igen. Den här gången jobbade Henrik med Fredrik Mellgren. Tillsammans kunde de visa på stora brister i upphandlingen mellan byggföretaget Skanska och Stockholms läns landsting som kostat skattebetalarna tio miljarder kronor extra.

–  Det handlade ju om hysteriska summor som gick till smarta konsulter, finansbolag och banker, men som borde ha gått till sjukvården. Det är fullständigt bisarrt.

Granskningen belönades med Guldspaden, ett av de finaste priser en journalist kan få i Sverige. Lite senare gav de ut reportageboken "Sjukt hus".

Har det hänt något mer sedan dess?

–  Alltså, det är ju det som är så förvånande, att det har hänt så lite sedan det uppdagades med tanke på hur graverande det är. Det visar på enorma brister i regionerna, och i demokratin i den delen av samhället. Det hade inte kunnat hända på riksnivå på samma sätt, där finns andra kontrollmekanismer.

Hur känns det?

–  På ett sätt är det ju frustrerande, men samtidigt kan jag tycka att det är viktigare att peka på systembrister än att peka ut vissa bovar. Och för mig är nog kicken att hitta nyheten, och se att den håller. Det är spännande helt enkelt. Ska man gå vidare med det och hantera det efteråt blir det politik av det.

–  Jag har heller ingen överdriven förväntan på att journalistiken ska förändra världen, det är inte min främsta drivkraft. Däremot tycker jag att det är viktigt att informationen kommer ut så att det kan bli en debatt.