– Fördelen med att åldras är att jag inte behöver vara ute och spela längre om jag inte vill. Men jag älskar fortfarande mitt jobb, säger Christer Sjögren.
Han har hållit på i mer än 50 år, sedan han köpte sin första elorgel på avbetalning som 15-åring. Han kämpade på i småorkestrar tills han värvades som sångare i Vikingarna 1978 och var något av en dansbandskung under de framgångsrika åren på 1980- och 90-talen.
– I dag kan jag undra hur sjutton jag orkade. Det var turnéer, inspelningar, tv-program och flyg hit och dit. Och ändå så jäkla kul. Jag har en väldigt förstående hustru men jag vet inte vad jag hade svarat om hon bett mig välja mellan musiken och henne. Tur att jag aldrig fick den frågan, säger han med ett skratt.
Bilälskare
Numera fyller Christer Sjögren oftast sina dagar utan stress. Huset på Hammarö vid Vänern har ett stort garage med intilliggande kontor och där tillbringar han en stor del av sin tid. Den här eftermiddagen är inget undantag.
Vrider han lite på kontorsstolen ser han rakt ut i sitt stora garage med de många klassiska bilmodellerna. Bilar har alltid varit en passion.
– Det började nog med att jag fick följa med farsan och köra ut varor. Senare när han körde taxi kom han ofta i väldigt fina bilar, amerikanare. Jag kan fortfarande komma ihåg hur det luktade när man klev in i en Ford Customline Station Wagon.
Christer Sjögren har gott minne ifråga om det mesta, och när det gäller bilar är det närmast fotografiskt. Om han på avstånd hör en Volvo PV eller någon annan raritet kan han när han ser den med stor precision säga vilken årsmodell det är.
Sifferminnet är inte sämre det.
– Någon i bandet kan till exempel fråga: "Du Christer, vad hade jag för telefonnummer när jag bodde i Göteborg?" Och jag kan säga det direkt, och dessutom gatuadressen. Jag fattar det inte själv, det är som han i filmen ”Rain man”. Men jag har säkert tränat upp minnet i och med att jag behövt plugga in sådana mängder med låttexter genom åren.
En samlare
I garaget har han, förutom alla bilar, också ett stort antal föremål från sitt liv i dansbandsmusikens tecken – musikinstrument, planscher från karriären, löpsedlar (även någon mindre smickrande), presenter från fans och manualen till den första orgeln. Bland annat.
Christer Sjögren har svårt att slänga saker. Alla serietidningarna från barndomen till exempel, man vet ju aldrig när något kan komma till användning. Och kanske finns det en bakomliggande förklaring till att han har samlat på sig alla dessa grejer.
Fattigdomen. Den han växte upp i.
– Hemma var det alltid knapert i slutet av månaden. Jag lärde mig tidigt att ta vara på det jag tjänade och skaffade mig. Jag har aldrig tagit något för givet. Så när det har gått bra har jag tänkt att det här är nog för bra för att vara sant, det kan inte vara i evighet.
Att det ändå har gått bra ekonomiskt innebär inte att han har tappat fotfästet. Visst har han gjort en klassresa, men han har aldrig glömt var han kommer ifrån.
– Jag har inte blivit stöddig och tagit avstånd från min bakgrund. Jag är fortfarande en working class hero. Och jag är samtidigt glad för mina föräldrar som aldrig stod i vägen för mig när de fattade vad jag verkligen ville göra, även om farsan tyckte att jag ändå borde skaffa mig en riktig utbildning.
Christer gick med viss möda ut nian, sedan fick det räcka. Och med facit i hand ångrar han det inte en sekund.
Vad hade du sysslat med om det inte hade blivit musik för din del?
– Nu slapp jag stå i det vägskälet, för musiken kom in så tidigt i mitt liv. Det var bara det jag ville göra och jag upptäckte att jag var bra på det. När jag spelade gjorde jag plötsligt något som ingen annan kunde. Så från första början jobbade jag hårt för att göra bra ifrån mig, för då kanske man skulle få chansen igen. Och det fick jag ju.